Diskriminering har långtgående konsekvenser. De som drabbas tappar motivation och yrkesengagemang och ett betydande antal sjukskrivs eller tvingas byta arbetsplats. Trots det visar vår rapport att bara 37 procent av kvinnorna respektive 32 procent av männen som upplevt diskriminering valt att berätta om sina problem för en nära kollega eller vända sig anonymt till en intresseorganisation eller nationell ombudsman.

Män är mindre benägna att agera vid diskriminering än kvinnor och är i högre grad rädda för repressalier. Män uppger i nästan dubbelt så hög grad att de är oroliga för att deras karriär ska påverkas negativt om de berättar att de upplever sig diskriminerade. För kvinnor är brist på kraft att hantera situationen det helt dominerade skälet. Vill vi kunna rekrytera och behålla de mest kompetenta läkarna, oavsett exempelvis kön, etnicitet, ålder och sexuell läggning, måste vi ta denna varningssignal på allvar och ändra kulturen på våra arbetsplatser. 

Bilden av män som immuna mot diskriminering, och av läkare som starka och opåverkbara, avskräcker manliga läkare från att berätta om sina upplevelser och bidrar därmed till att upprätthålla och förstärka normen. Den diskriminering unga kvinnliga läkare upplever (bristande stöd, förväntan att utföra extra omvårdande uppgifter och behov av att överprestera för att bemötas med respekt) bidrar till att konsumera den tid och kraft som krävs för att agera.

Sylf anser att dessa mönster måste brytas, vilket kräver insatser från oss som facklig organisation, arbetsgivare och enskilda läkare. Vi som arbetar inom Läkarförbundet har tillsammans med arbetsgivarna ett ansvar att göra informationen om läkares rättigheter och möjligheter till stöd vid diskriminering mer lättillgänglig och spridd. Alla på arbetsplatsen måste veta vem man ska vända sig till om man utsätts för diskriminering och vilken skyddslagstiftning som finns. Att öka kunskapen om rättigheter och möjligheter sänker trösklarna för att agera, vilket är särskilt viktigt för läkare som avstår från att agera på grund av brist på tid, kraft och information.

Vi läkare måste tillsammans med våra arbetsgivare lyfta diskussionen om normer, attityder och bemötande i vården. Vi måste aktivt motverka generaliserande negativa föreställningar kring exempelvis utländska och unga kvinnliga läkares kompetens. Att våga ifrågasätta och samtala kring normer och beteendemönster är viktigt både för att de som drabbas av diskrimi­nering ska kunna att prata om sina upplevelser utan rädsla för repressalier eller stigmatisering och för att skapa ett arbetsklimat där det är möjligt för de anställda att använda sig av sina formella rättigheter och möjligheter.

Sylf:s undersökning visar (tvärt emot vad framför allt de manliga läkarna befarar) att det är mycket få som upplever att deras arbetssituation påverkats negativt när de agerat vid diskrimineringsupplevelser. Detta kan förhoppningsvis minska rädslan. Undersökningen visar också att den enskilt mest effektiva handlingen är att prata med den som utövade diskrimineringen. Många som valt denna strategi har inte bara sluppit fortsatt diskriminering utan även fått en ursäkt, vilket visar att det ofta handlar om okunskap och omedvetna normer och beteen­de­mönster hos dem som diskriminerar snarare än uppsåt.

Avslutningsvis visar vår undersökning att det kollegiala stödet är mycket viktigt för individens yrkesglädje, motivation och fortsatta kampvilja, men också för att hindra att fördomar slår rot inom en verk­samhet. Vi läkare utgör en stor del av vår egen arbetsmiljö och vi har därför ett stort ansvar att stå upp för den som utsätts för diskriminering och skapa en öppen och tillåtande kultur på våra arbetsplatser.