Illustration: Fotolia/IBL

I en ny rapport [1] jämförs prevalensen av vanliga folksjukdomar åren 2006–2011 i områden med sämre socioekonomiska förutsättningar (som omfattas av den så kallade Storstadssatsningen) med övriga Stockholms län. Vi har hämtat data från landstingets vårdregister. Resultaten visar på högre förekomst av hypertoni, diabetes, kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL), hjärt- och kärlsjukdomar, depression och psykossjukdomar bland invånare i Storstadssatsningens områden. Dessutom insjuknar personer i dessa områden vid yngre ålder och behöver oftare sjukhusvård för vanliga kroniska sjukdomar. 

Diabetesprevalensen var 9 procent i Storstadssatsningens områden och 5 procent i övriga länet år 2011. Bland kvinnor var den åldersspecifika förekomsten av diabetes 2–3 gånger högre i Storstadssatsningens områden, och 61 procent av kvinnorna med diabetes var yngre än 65 år, jämfört med 47 procent i övriga länet. Förhållandena var likartade bland män. 

Bland både män och kvinnor ökade prevalensen av KOL mer i Storstadssatsningens områden än i övriga länet under perioden, och det var betydligt vanligare att patienterna behövde ligga inne för vård. 

Under 2011 var incidensen av akut hjärtinfarkt 7,6/1 000 invånare i Storstadssatsningen jämfört med 5,5/1 000 invånare i övriga länet. Medianåldern för första insjuknande i akut hjärtinfarkt var i Storstadssatsningen 63 år för män (69 år i övriga länet) och 77 år för kvinnor (82 år i övriga länet). Psykossjukdomar var betydligt vanligare i Storstadssatsningens områden än i övriga länet för samtliga åldrar. Bland 40–60-åringar var prevalensen mer än dubbelt så hög. 

De stora hälsoklyftorna i Stockholms län är oroväckande, men kan åtgärdas. De folksjukdomar som undersöks i rapporten kan till stor del förhindras eller bromsas genom hälsofrämjande och förebyggande åtgärder som bör riktas mot såväl strukturella faktorer, exempelvis livsvillkor, som individuella levnadsvanor. 

Primärvården har tidigare ansvarat för befolkningsinriktat hälsofrämjande och förebyggande arbete inom sitt upptagningsområde. Med vårdvalsreformen föll detta ansvar bort, och det finns i dag ingen tydlig aktör med lokalt ansvar för preventivt arbete. Enligt en rapport från Umeå universitet [2] har förutsättningarna för hälsofrämjande arbete i Stockholms läns landsting försämrats i samband med vårdvalsreformen. Vidare har Riksrevisionen i sin utredning [3] funnit att vårdvalsreformen resulterat i att nya vårdcentraler främst etablerats i områden där invånarna har högre medelinkomst och utbildning, medan nedläggningarna framför allt drabbat resurssvaga områden. 

I samband med vårdvalsreformen förändrades ersättningssystemet till primärvården från huvudsakligen behovsbaserad resursfördelning till ett system där vårdgivarna ersätts per listad patient och besök. I en rapport från Sveriges Kommuner och landsting [4] uppger en stor andel av verksamhetscheferna vid vårdcentralerna att vårdvalsreformen premierat korta läkarbesök och att det förelåg risk för undanträngningseffekter av patientgrupper med stora vårdbehov, vilket inte är förenligt med hälso- och sjukvårdslagen.

Storstadssatsningen

I slutet av 1990-talet tecknade staten och ett antal kommuner avtal om gemensamma sociala insatser i bostadsområden som präglades av stort utanförskap och sämre socioekonomiska förutsättningar. 

I Storstadssatsningen (år 1999–2004) ingick 16 områden från Botkyrka, Haninge, Huddinge, Stockholm och Södertälje kommun i Stockholms län. I rapporten uppvisar dessa områden sämre socioekonomiska förutsättningar [5].

Vår rapport visar på stor sjukdomsbörda och därmed stort vårdbehov i områden med sämre socioekonomiska förutsättningar, vilket borde föranleda allokering av hälso- och sjukvårdsresurser till dessa områden. 

Ersättningen till primärvården bör ta hänsyn till befolkningens socioekonomiska förutsättningar och sjukdomsprevalens och inte endast åldersfördelning. För att åstadkomma lika villkor för vårdgivare krävs utökade resurser till vårdcentraler i områden med sämre socioekonomiska förutsättningar för att möta vårdbehovet. Vidare bör ansvaret för befolkningsinriktat hälsofrämjande och förebyggande arbete på lokal nivå förtydligas. Primärvården spelar en central roll och bör ges incitament till att samverka med kommunen och andra aktörer.