Vårdapparaten har inte lyckats forma ett journalsystem som underlättar en helhetsbedömning av patienter. Det är skrämmande problematiskt att i ett virrvarr av journaltext och långa medicinlistor skaffa sig en helhetsbild av en multisjuk patient. Än mer besvärligt är det att utvärdera patientens utveckling över tid. Journalsystemen begränsar den engagerade läkarens förmåga att i åtstramade tidsramar göra en patientsäker och korrekt bedömning av riskerna med den behandlingen hos en multisjuk patient.

Personer över 65 är vår snabbast växande åldersgrupp. Demografiska undersökningar visar att geriatriska patienter år 2030 kommer att utgöra 22 procent av befolkningen och svara för 70 procent av samtliga ambulanstransporter. Med ökad ålder följer ökad multisjuklighet och även ett ökat krav på vår hantering av geriatriska patienter.

Integrerad geriatrisk analys och bedömning (IGAB) är ett ett begrepp inom geriatriken som i Läkartidningen [1] definierats som »en multidimensionell, interdisciplinär diagnostisk process för att kartlägga multisjuka, bräckliga äldre personers medicinska, funktionella, och psykosociala hälsoproblem samt kapacitet […] med syftet att målstyra behandlingar för ett samlat, långsiktigt behandlingsprogram med regelbunden uppföljning.«

I samma artikel beskrivs begreppet bräckligt åldrande (frail aging), det vill säga tiden mellan det framgångsrika åldrandet och nedsatt möjlighet till aktiviteter i dagligt liv (ADL, activities of daily living) med åtföljande multisjuklighet och geriatriskt syndrom. Incidensen av ADL förebyggs genom IGAB-analys, vilken även visat att tillståndet kan vara reversibelt [2]. En metaanalys [3] visar på en 23-procentig sänkning av mortaliteten ett år efter utskrivning och en 68-procentig ökning av andelen patienter som kan fortsätta bo hemma efter utskrivning då IGAB genomförts [3].

En väl utvärderad IGAB medför stor hälsonytta för den multisjuka patienten och är sannolikt ett underutnyttjat verktyg. Med dagens journalsystem är det både problematiskt och tidskrävande för läkaren att göra en helhetsbedömning enligt IGAB. En allt tydligare fragmentisering av vården med skilda journalprogram och databaser är en bidragande faktor. En multisjuk patient behandlas för sina lungbesvär på ett sjukhus, för sitt hjärta på ett annat och för övriga åkommor på vårdcentralen.

Som läkarstudent kliver jag in i en vårdapparat vars framtid oroar mig. År 2030 förväntas sjuka över 65 år vara vår största patientgrupp och multisjukligheten alltmer utbredd. Klarar vårdsystemet av att följa med i den utveckling som väntas? Jag ställer mig tvekande, och för att nå en förbättring krävs att något sker nu. 

Jag ser framför mig ett journalsystem där en bild av patientens sjukdomar, läkemedel och labbvärden tillsammans med bedömningsunderlag för beslut samlats i en lättförståelig, tidsbesparande och övergripande ram som snabbt går att sätta sig in i och förstå. Dagens journalsystem saknar verktyg för att tidseffektivt hantera en patientjournal som kan bestå av hundratals dokument från olika delar av vårdapparaten.

Vi behöver en reformering av journalföringsetablissemanget. Detta innebär tillgång till all journalhantering inom landets gränser via en samordnad databas, samt att journalsystemen uppdateras och kravsätts med tydliga riktlinjer som möjliggör för läkaren att väga in patientens helhet vid bedömning och åtgärd. Det jobb som görs i dag kommer att betala sig flera gånger om i form av prevention av felbehandling och minskad sjuklighet hos dem som om 30 år behöver geriatrisk vård. Därtill kommer läkarstudenter och läkare att i framtiden att slippa rensa upp efter 60 års journalröra. Det är dags för ett modernt system som hör hemma år 2015!