I Sverige fanns enligt Socialstyrelsen 4 232 icke legitimerade läkare år 2010 [1]. En stor del av dessa står inför den viktigaste vattendelaren i karriären vad gäller anställningsbarhet, löneutveckling och möjligheten att få specialisera sig och arbeta inom det fält som intresserar dem mest på den stora specialitetspaletten.
I Sylf:s AT-rankning för 2014 [2] konstateras att den genomsnittliga vikariattiden i väntan på AT-tjänstgöring är 9,6 månader. Under denna tid får man ofta lägre lön och sämre anställningsvillkor och arbetstider. Den brist på specialister som råder avhjälps inte av att svenska läkare står och trampar i entrén i väntan på legitimation.
Trots att utbildningen för att få legitimation är obligat behandlas de sökande som om de söker anställning inom ett företag. Arbetsgivarna värderar personlig lämplighet och lokal förankring, och på universitetssjukhusen ofta även forskningserfarenhet. Personlig lämplighet är givetvis ett rimligt krav; dock kan man ifrågasätta det rimliga i att en person efter 5,5 års utbildning och 9 månaders vikariat eller mer riskerar att få veta att man inte är lämplig. För många handlar detta om mognad, som tidigare kunde ske just under AT under ordnade omständigheter och samtidig utbildning.
Kommuner och landsting är fria att tilldela tjänster enligt egna kriterier. Fackliga ombud kan inte påverka processen, mer än att verka för fler AT-block. Detta tycks dock inte ligga i landstingens intresse i nuläget, kanske för att de sökande numera delvis utbildas på egen hand, vilket blir billigare. De kan dessutom utnyttjas som arbetskraft under väntetiden.
Det är förståeligt att arbetsgivarna vill ha anställda som stannar, har lokal förankring, men resultatet är inte rimligt om man ser till det nationella utbildningsbehovet. Man kan som exempel ta läkare A, uppvuxen i Uppsala. Om hen inte uträttat extensiv forskning under utbildningen riskerar hen, på grund av universitetssjukhusens forskningsintresse och popularitet, att inte få någon AT-tjänstgöring där inom det närmsta året [2]. Söker sig läkare A till ett mindre sjukhus finns det risk för att hen där får vänta längre på sin AT-tjänstgöring än läkare som är födda på orten på grund av kravet på lokal förankring.
Ofta kräver man dessutom att sökande ska prioritera sjukhusen inom landstinget, och behandlar inte ansökningar som inte har det egna sjukhuset som förstahandsval. Man bör alltså på förhand veta vilket sjukhus man har störst sannolikhet att få tjänst vid, och endast söka dit. Sjukhusen har därmed ett »egennyttigt« förhållningssätt till tjänstetilldelningen som de inte borde ha mandat för från Socialstyrelsen (som ju ställer krav på AT-utbildningen). Andra mer »privata« krav, som graviditetsplanering eller att fråga om de sökande har barn (stärker den lokala förankringen), ska inte heller förekomma.
Landstingen måste ta sitt utbildningsansvar och släppa på lokala intressen. Sverige behöver fler utbildningsplatser och en rimligare tjänstetilldelning utan exklusivitet i arbetssökandet. Till dess att den blir en del av grundutbildningen måste vi se på AT som en grundläggande obligatorisk utbildning och hantera de sökande därefter. Våra läkare förtjänar bättre än att tvingas delta i ett »lotteri« om att få genomföra AT.
Referenser
- Tillgång på: barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, tandhygienister och tandläkare 2010. Stockholm: Socialstyrelsen; 2012. Artikelnr 2012-10-7.
- SYLF:s AT-ranking 2014. Stockholm: Sveriges yngre läkares förening; 2014.
Jag föreslår istället att landstingen 1) övergår till ren utlottning av platserna eller 2) utarbetar någon typ av objektivt meritsystem för tillsättning av AT-platser. För precis som artikelförfattaren menar förtjänar vi bättre än att delta i ett pseudolotteri för att få möjlighet att genomföra AT, som kan ses som en näst intill obligatorisk fortsättning på läkarutbildningen.
Har man som jag själv redan fru och barn med fast förankring i Stockholm blir det svårare. Tidigare utbildningar och erfarenheter utanför den medicinska sfären verkar inte heller vara någon merit. Har ej ännu haft förmånen att korsförhöras av HR-folket men har hört av kollegor att man trycker hårt på sådant som ligger långt från den medicinska vardagen. Ett förfarande som kan tyckas rimligt vid tillsättning av högre chefer inom sjukvården men tveksamt här, då AT faktiskt är en offentligt finansierad del av vår obligata grundutbildning. Har trots allt redan arbetat som underläkare i drygt ett år och redan befunnits "lämplig" av både medarbetare och patienter.
Bristen på AT gynnar ju visserligen arbetsgivare (landstingen) ekonomiskt då de får billiga underläkare, men inte utan långsiktigt negativa konsekvenser. I samband med uppkomna vårdbrister rapporterar media ibland det "chockerande" faktum att vården i det aktuella fallet handlagts av olegitimerad personal. Detta blåser dock snabbt över tills nästa "skandal". Media verkar inte ha tagit till sig att olegitimerade läkare innan AT faktiskt i många fall handlägger patienter än mer självständigt än AT-läkare, och utgör en stor bulk av läkarna på våra sjukhus. När sedan den efterlängtade AT:n fås, får man plötsligt (i bästa fall) regelbunden och strukturerad handledning.
Föreslår att man, i likhet med skribenten, så länge som det saknas AT-platser till alla behöriga sökanden, praktiserar ett förutsägbart och transparent anställningsförfarande. Som det är nu är det ibland mycket svårt att förstå vad som faktiskt är meriterande och varför andra sökanden ansågs vara mer attraktiva kandidater. Faktum är att ett lotteri-förfarande vore mer seriöst än den rådande ordningen på många håll. Varför inte låta våra utbildningsinstitutioner tillsätta tjänsterna istället för landstingen? Godtycklighet gynnar varken patienter, skattebetalarna eller läkarkåren.
