Lars Jacobsson och Bruno Hägglöf uppmanar i LT 9/2015 [1] till omprövning av diagnostik och behandlingsupplägg i syfte att korta väntetiderna och den diagnostiska processen vid ADHD, apropå SBU:s litteraturöversikt [2].

Att väntetiden för utredning i vissa landsting är omänskligt lång tror jag att få säger emot. Dessutom tillkommer för många, särskilt vuxna, den tid (ibland flera år) som gått då de vid flera tillfällen sökt hjälp för sina svårigheter inom primärvården eller öppenpsykiatri utan att ADHD/neuropsykiatrisk funktionsnedsättning misstänkts [3, 4].

Vad gäller behandling verkar författarnas huvudåsikt vara att förskrivningen av centralstimulantia bör minska, även om varken det eller deras argument sägs rakt ut. Jag håller inte med och vill bemöta några av argumenten i artikeln. 

Författarna skriver att atomoxetins effekt numera börjar anses likvärdig med centralstimulantia. Deras enda referens är en metastudie på barn/ungdomar där man jämfört atomoxetin med IR-metylfenidat (IR, immediate release) med peroralt metylfenidat (Concerta), som är långverkande [5]. IR-metylfenidat var jämförbart med atomoxetin, vilket författarna tar upp; däremot tar de inte upp att Concerta var bättre än båda. Liknande resultat ses även för vuxna [6]. Lite anmärkningsvärt är att oklarheten kring suicidalitet som möjlig biverkan av atomoxetin hos ungdomar inte nämns, även om nyare studier talar emot detta [7].

Författarna beskriver även en allvarlig kunskapslucka angående risken för beroendeutveckling vid behandling med centralstimulantia. Amfetamin har använts sedan 1930-talet och metylfenidat sedan 1960-talet mot symtom som kan uppfattas som uttryck för ADHD [8]. Inom professionen täcks nog denna lucka av lång och beprövad erfarenhet. Givetvis vore det bra med studier utformade för att bekräfta detta, men det finns viktigare frågor att besvara. Att Elvanse (lisdexamfetamin) som registrerades i Sverige 2013, inte nämns är märkligt, då det är en prekursor (hydrolyseras av erytrocyter till dexamfetamin) [9] och därmed anses ha låg missbrukspotential även vid intravenös administration [10].

Vidare skriver författarna att missbruk och sociala svårigheter är vanligt bland patienter med ADHD. Jag uppfattar att detta påstående är ett sätt att propagera mot förskrivning av centralstimulantia. Som argument är det dock olyckligt valt eftersom det riskerar att leda till ökad stigmatisering av de patienter (majoriteten) som varken missbrukar eller umgås i tveksamma kretsar, samt till ökad skepsis kring användning av centralstimulantia i medicinskt syfte.

Som författarna själva påpekar ska behandling väljas från fall till fall. Trots att de studieresultat som rapporterats hittills inte varit helt övertygande [11] får man inte bortse ifrån att välinställd behandling med centralstimulantia för en enskild individ kan vara en väg ur missbruk och ett sätt att förbli drogfri, även om det kräver att medicinen delas på en mottagning.

Jag anser, precis som artikelförfattarna, att det är viktigt att diskutera riskerna med narkotikaklassade läkemedel, men både inom medierna och professionen verkar centralstimulantia hamna i skottgluggen utan helt glasklara argument. Det vore olyckligt att stirra sig blind på att centralstimulantia är narkotikaklassade, och därför sträva efter att undanhålla patienter med ADHD den mest effektiva behandlingen.

Slutligen vill jag tipsa läsarna om att läsa det första inlägget i en tråd från ett drogforum på Internet som tydligt illustrerar riskerna med generös förskrivning av stora förpackningar av andra narkotikaklassade läkemedel (Flashback. Såhär fixade jag benso av läkare…).

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.