Vid den europeiska kongressen för interventionell smärtbehandling i maj 2015 redovisades ett spännande exempel från Kanada på hur man kan förbättra resultaten vid rehabilitering av patienter med långvarig smärta. Man har noterat att många patienter inte är mottagliga för rehabilitering, vilket gör insatserna meningslösa. Med hjälp av formuläret Örebro musculoskeletal pain screening questionnaire delar man in patienterna i tre grupper [1]. Patienter med < 98 poäng går direkt till rehabilitering och patienter med > 148 poäng till interventionell utredning och behandling. I mellangruppen sker läkarbedömning av om det i första hand är smärtan som behöver utredas eller om det krävs psykologisk behandling. 

Med interventionell utredning och behandling kan man ofta lindra smärtan och få ner den till en lägre nivå, men även om patienterna fortsätter att ha lika ont hjälper man dem till ökad förståelse av sin sjukdom. I båda fallen blir patienterna mer mottagliga för rehabilitering än före utredningen. Efter utredning/behandling går patienten tillbaks till rehabilitering.

Jag känner igen erfarenheterna från Kanada från mitt 15 år långa engagemang inom smärtvården. Alla landsting har program på specialistnivå kring multimodal rehabilitering av smärta. Effekten framgår av det nationella registret över smärtrehabilitering: 2013 fick 43 procent av patienterna en förbättrad livskvalitet och 42 procent en försämrad livskvalitet enligt EQ-5D-index [2]. 

När jag som distriktsläkare mött patienter före och efter multimodal rehabilitering har jag förstått att de inte varit mottagliga för rehabilitering. När jag i stället möter patienter och genomför en interventionell utredning och behandling når jag fram och kan hjälpa dem till en bättre förståelse av sin sjukdom. Kanske är det orsaken till att det, trots att patienterna i snitt gått med smärta i nästan 10 år, ses en signifikant förbättring av livskvaliteten ett år efter utredning. Av dem som inte får en diagnos förbättras 65 procent medan 25 procent försämras, och av dem som diagnostiseras med facettledssmärta förbättras 68 procent medan 20 procent försämras [3].

Vi som jobbar med smärta har ett gemensamt mål: att försöka förbättra livssituationen för en av de sämst ställda patientgrupperna. Åtskilliga studier visar att smärta och psykisk ohälsa försämrar livskvaliteten mest, och oberoende av om man diskuterar förlossningsvård, cancervård eller äldrevård anges ofta möjligheten att få smärtlindring/smärtfrihet som ett kvalitetsmått för hur vården bedrivs. Vi saknar en samordnad syn kring patienter med långvarig smärta. Multimodal smärtrehabilitering har skapat en modell för rehabilitering av dem som är »bortom bot och bättring«, men innan dess?

Patienter som söker för smärta i primärvården hamnar fortfarande i en karusell av remitteringar till olika specialister för att utreda vad som kan behandlas. En modell som den i Kanada kan vara ett sätt att skapa en mer integrerad syn på hur man ska utreda och hjälpa patienter med lång­varig smärta.