Främre korsbandsskada – damfotbollens fall?

Just nu spelas fotbolls-VM för damer i Kanada. Det är anmärkningsvärt hur många toppländer som saknar spelare eller har med sig skadade spelare. Den största boven är främre korsbandsskada. Tyvärr ådrog sig en av våra duktiga mittfältare, Hanna Folkesson, en korsbandsskada i en träningsmatch mot Danmark i april, vilket satte stopp för spel i VM för hennes del. Hanna spelar för KIF-Örebro, som senare ska spela Champions League. I fjol ådrog sig Linda Hallin i Örebro också en korsbandsskada. När jag sitter på läktaren och ser en damspelare gå omkull stönar jag inom mig: »Inte ännu en korsbandsskada!« 

Korsbandsskador är vanligare hos kvinnliga än hos manliga fotbollsspelare, inte minst bland tonåringar [1-4]. I studier varierar förekomsten från två upp till åtta gånger. Begränsat till moderna studier är skillnaden 3–4 gånger. Den vanligaste orsaken är ett vridmoment när vikten ligger på knäet, oftast kombinerat med en kraft i sidled. Foten fastnar i underlaget, vilket gör att underbenet står fast jämfört med lårbenet. Spelaren får en knuff samtidigt som hon landar eller tacklar med böjt knä.

Olika förklaringar har framförts till varför unga kvinnor efter puberteten har större risk för korsbandskada än unga män, men ingen specifik förklaring har identifierats [1, 5]. Kvinnor har bredare höfter och deras lårben är lätt vinklade inåt: hos pojkar/män går kraften rakt ner. Flickors ben är ofta mindre muskulösa än pojkars och de anses inte ha samma nociception runt sina knän. Hormonsvängningar kan spela en viss roll, men det vet man inte med säkerhet.

Det finns inget kliniskt test eller radiologisk undersökning som kan identifiera flickor med hög risk för korsbandsskada. Sverige ligger dock väl framme i forskning om korsbandsskador, och Vetenskapsrådet borde tillföra forskningen mer medel. Om ett enkelt test eller sofistikerad mjukvara kunde utvecklas skulle det gynna såväl idrottande flickor (som skulle kunna rådas att ägna sig åt sporter med lägre risk) och pojkar som samhället.

Allt är dock inte dystert. Korsbandsskador kan förebyggas. Speciella träningsprogram på 15–20 min har utvecklats av flera grupper och finns tillgängliga [1, 6-10]. Flera av dessa ingår i en randomiserad studie [6-8, 10]. I en studie gick risken för skador ner men följsamheten minskade under studiens gång. De få skador som uppstod i gruppen som övade skedde bland dem som visade dålig följsamhet [10]. 

Träningspassen är viktiga för både flickor och pojkar, och tränarna bör ser till att de utförs regelbundet, helst dagligen i början. Många flickor tränar upp till fyra gånger/vecka redan i 13-årsåldern, och det bör vara ett absolut krav att tränaren kör ett knäskadeförebyggande pass varje gång. När säsongen är i gång kan det räcka med två pass per vecka. Följsamheten blir ofta bättre med ett 15-minuterspass än med ett längre pass.

Har vi nått gränsen för vad idrottande kvinnors kroppar klarar? Fotbollsdamerna har aldrig varit så vältränade som nu, men skadorna tycks snarare ha ökat. Utan tvekan är det är bra att flickor får en chans att spela i lag och uppleva lagarbete och laganda. En fråga som ändå bör debatteras är huruvida kvinnligt deltagande i sporter med hög risk för korsbandsskador borde »förbjudas«. Till sporter som är förenade med hög risk ska även handboll och basket räknas. Skadorna behöver repareras, och leder i hög frekvens till tidig osteoartrit. Individen lider, och samhällets kostnad kan bli betydande. 

I dag kan avslitna korsband repareras med modern kirurgi, och spelare gå vidare och bli storstjärnor. Amerikanskan Alex Morgan är det lysande exemplet inom damfotbollen, även om merparten av hennes inkomster kommer från reklam. Även damfotbollen har numera rika mecenater. Ett exempel är Nilla Fischers lag Wolfsburg, vars ordförande är vd för Volkswagen. Det borde alltså finnas resurser att förebygga korsbandsskador och betala för forskning, men finns viljan? Och hur är det ställt bland småklubbarna?