Neuropsykologisk testning bör göras vid behov, inte annars

Jag instämmer helt och fullt i Dagur Bjarnasons och Linda van Paaschens uppfattning (Läkartidningen nr 29–31/2015) att det skett en mycket olycklig resurskoncentration till utredningar av misstänkt ADHD respektive autism, och att man i dessa fall tillmäter just den neuropsykologiska testningen en diagnostisk betydelse, som inte finns. Testning ger en bild av hur personen fungerar här och nu, medan diagnostiken och differentialdiagnostiken måste ta hänsyn till dels förloppet (ofta utslagsgivande, bland annat när det gäller ADHD, autism eller bipolär sjukdom), dels symtom som inte alltid kan kartläggas vid en testning.

Jag deltog i att 1998 öppna en av landets första så kallade neuropsykiatriska diagnostikmottagningar för vuxna, men insåg så småningom att detta inte var någon särskilt bra modell; den så kallade neuropsykiatrin varken kan eller bör skiljas från annan psykiatri (som ju också är »neuropsykiatri«). De allra flesta av psykiatrins patienter har någon form av akut (till exempel vid depression) eller kronisk (till exempel vid schizofreni eller ADHD) kognitiv funktionsnedsättning, som vuxenpsykiatrin varit dålig på att uppmärksamma och ta hänsyn till.

Neuropsykologisk testning, eller kognitiv funktionsbedömning, bör som alla andra vårdåtgärder göras vid behov, inte annars. I psykiatrin innebär det att många fler patienter skulle behöva tillgång till en sådan funktionsbedömning, dels då den bör ligga till grund för eventuella andra behandlingsinsatser, dels då den ofta/oftast är en synnerligen kraftfull psykoterapeutisk intervention. Patienten får insikt och bekräftelse, på ett konkret och begripligt sätt. Inte sällan får även läkaren insikt i bakgrunden till fenomen som kanske tidigare varit förbryllande, till exempel »non-compliance« på grund av brister i kognitiv funktion.

Ett förslag för att allmänt sett förbättra den psykiatriska bedömningen är att patienten vid varje nybesök tas emot av två personer – överlag är det alldeles för mycket ensamarbete som utförs av läkare respektive psykologer men även av annan personal i psykiatrin. En av dessa två personer bör vara läkare, och den andra personen väljs utifrån de behov man kan ana utifrån remiss eller nyanmälan. Där frågeställningen är ADHD, svagbegåvning/utvecklingsstörning eller autism bör den andra personen vara psykolog. Psykologen kan då i samband med den gemensamma anamnesupptagningen (där tonvikt läggs på barndoms- och skolanamnes) bedöma om det är meningsfullt att göra en testning, och vad denna i så fall bör fokusera på. I andra fall kanske läkaren bör kompletteras av sjuksköterska, kurator eller arbetsterapeut. Efter att ha använt detta arbetssätt i 15 år känner jag mig säker på att det fungerar och ger ökad kvalitet, patientsäkerhet och optimalt resursutnyttjande för de så kallade neuropsykiatriska frågeställningarna. Jag tror också att ett sådant arbetssätt på sikt sparar resurser och ger ökad kvalitet i hela psykiatrin.

Slutligen, en enkel screening som bör införas och som kan användas för att minska sannolikheten för att patientens problem har att göra med ADHD, autism eller utvecklingsstörning är att använda »5 frågor«, se Faktaruta. Ett alternativ, som alltför sällan används i de här sammanhangen, är att fråga: När började problemen? Om inga problem i barndomen/före puberteten är det osannolikt att ADHD, autism eller utvecklingsstörning föreligger (det vill säga tillstånd med barndomsdebut).