Den långa väntetiden för en vuxen patient för att få genomgå en neuropsykiatrisk utredning (se Fakta 1) med frågeställning ADHD eller autismspektrumtillstånd är ett välkänt problem inom vuxenpsykiatrin. De långa väntetiderna är ett problem av många skäl. De innebär försämrad vård, bristande patientsäkerhet och är även en stressfaktor för samtliga medarbetare på våra mottagningar. Vi tror att en omfördelning av de resurser som används vid det neuropsykiatriska utredningsförfarandet skulle kunna råda bot på dessa oacceptabla väntetider.
En neuropsykiatrisk utredning tar uppskattningsvis 10–30 timmar, varav merparten är psykologtid och 1–2 timmar är specialistläkartid (specialist i psykiatri). Tidsaspekten kan jämföras med att det brukar ta 1–3 specialistläkartimmar att ställa övriga psykiatriska diagnoser. Med tanke på att vi arbetar med begränsade resurser är en möjlig slutledning av detta förhållande att det här föreligger en snedfördelning av tid, där det totalt läggs för många timmar på neuropsykiatrisk diagnostik och för få på annan psykiatrisk diagnostik.
En patient som genomgår en neuropsykiatrisk utredning får genom dess breda innehåll en djupare förståelse för både sin diagnos och sina kognitiva förutsättningar. Vid utredningens avslut ges utförlig information om vad diagnosen innebär samt om behandlingsmöjligheter och övriga rekommendationer. Diagnostisering av t ex bipolär sjukdom kan däremot ske under ett eller ett par specialistläkarbesök. Det ingår då sällan en bredare kartläggning av kognitiva funktioner eller något annat av allt det övriga som erbjuds i det paket som neuropsykiatrisk diagnostik innebär.
Vi ifrågasätter den här stora skillnaden i det diagnostiska utredningsförfarandet. Enligt vår mening har det vid neuropsykiatrisk diagnostik skett en olycklig förskjutning från anamnes och status till neuropsykologisk testning (se Fakta 2) och därmed från diagnos till funktion. Förutom vid nivåbestämning av en eventuell samtidig psykisk utvecklingsstörning saknar den neuropsykologiska testningen diagnostisk betydelse. Däremot har den en viktig roll för en bredare förståelse av den neuropsykiatriska diagnosens följder för patienten i vardagen och i arbetet. Men det finns inget diagnosspecifikt i detta. Det är därför inte oproblematiskt att allmänpsykiatrin framför allt tillhandahåller dessa funktionsbeskrivningar i samband med just neuropsykiatrisk diagnostik. Det kan vara mycket värdefullt även för andra patientgrupper att utredas mer extensivt och t ex få kunskap om sina kognitiva styrkor och svagheter. Samtliga psykiatriska diagnoser innebär ju en funktionsnedsättning inom flera livsområden, även om varaktigheten varierar. Den psykiatriska vården skulle mer än vad som sker i dag kunna använda psykologers bedömningar både i patientutbildande syfte och för att anpassa patienters behandlingsplaner utifrån deras funktionsmässiga resurser och svårigheter. Men rimligtvis bör detta erbjudas patienter vid behov och inte exklusivt vid vissa diagnoser.
Sammanfattningsvis finner vi att det är hög tid att den neuropsykiatriska diagnostiken lösgörs från den neuropsykologiska testningen, som är bättre motiverad i behandlingsfas än i utredningsfas. Baserat på de diagnoskriterier vi arbetar med bör den neuropsykiatriska diagnostiken i huvudsak utgöras av anamnes och status. Det är dags för en översyn av det aktuella utredningsförfarandet avseende psykiatrisk diagnostik i allmänhet och neuropsykiatrisk diagnostik i synnerhet med sikte på en mer ändamålsenlig tillämpning av funktionsbeskrivningar. På så vis skulle väntetider till neuropsykiatriska utredningar kunna förkortas eller försvinna och psykolog- och specialistläkarresurser kunna fördelas mer meningsfullt och jämlikt över diagnosgrupperna.
Fakta 1. Exempel på en neuropsykiatrisk utredning i dag:
1. Specialistläkare undersöker
- om misstanke om neuropsykiatrisk diagnos föreligger
- förekomst av samsjuklighet
2. Psykolog genomför
- riktad anamnestagning inklusive barndomsanamnes
- neuropsykologisk testning (se Fakta 2)
- tolkning av skattningsskalor
3. Sjuksköterska genomför
- en anhörigintervju (endast motiverad om patienten inte minns eventuella symtom och svårigheter i barndomen)
4. Diagnosdiskussion
Fakta 2. Neuropsykologisk testning
En neuropsykologisk testning utförs av psykolog och innebär en undersökning av en patients kognitiva funktioner, bl a begåvningsnivå, arbetsminne och uppmärksamhet, samt sociala och kommunikativa förmågor. Inom den psykiatriska vården används neuropsykologisk testning främst vid psykossjukdom samt vid neuropsykiatrisk diagnostik, som huvudsakligen avser ADHD och autismspektrumtillstånd.