AT-nämnden tar upp ett mycket viktigt ämne i sin debattartikel »Utländska läkare blir oftare underkända«  (Svenska Dagbladet 25 juni 2015), men artikeln kan tyvärr läsas som en orättvis generalisering. I sin ambition att läxa upp politikerna kan AT-nämnden uppfattas som att den drar oss alla över samma kam och underminerar det förtroende som många av oss jobbat hårt för att skapa med våra patienter under flera års arbete. Förutom en rimlig kunskapsnivå och en god grundläggande utbildning skall läkaren givetvis behärska det svenska språket så att kommunikationen med patienten inte blir lidande, med sämre eller felaktig vård som följd.

Artikeln tar inte heller upp steget före AT-provet, dvs alla andra krav som utomnordiska läkare har ställts inför innan de överhuvudtaget fått söka AT-tjänst. Kraven är helt olika för de läkare som kommer från EU-länder och för dem som kommer från länder utanför EU. Själv läste jag medicin i Guatemala och kom till Sverige 1992.

För att överhuvudtaget få söka AT-tjänst och därefter göra AT-prov fick vi uppfylla en del krav.  Detta är viktigt att beskriva så att läsarna får en mer nyanserad uppfattning om vad många av oss gått igenom – något som inte togs upp i SvD-artikeln:

  1. Först måste man lära sig grundläggande svenska språkfärdigheter. Några av oss gjorde detta på Komvux medan andra gjorde det på universitetet. Det är för mig fortfarande en gåta varför myndigheterna placerade oss på antingen den ena eller den andra utbildningsinstansen – vi fick själva varken välja eller bestämma.
  2. När man ansågs kunna klara av språket fick man gå en 6 månaders utbildning i »facksvenska«, alltså svenska för vårdpersonal. Språklärare från Stockholms universitet examinerade oss i slutet av utbildningen för att se om vi kunde klara av såväl vardaglig som »medicinsk« svenska.
  3. Vi gjorde ett kunskapsprov anordnat av Karolinska institutet, bestående av en dags teoretiska frågor om internmedicin, kirurgi, barnmedicin, obstetrik–gynekologi samt psykiatri. Dagen efter hade vi två praktiska examinationer där vi träffade patienter och föreslog/diskuterade handläggning med en specialistläkare (i mitt fall en obstetriker och en internmedicinare).
  4. Klarade man provet fick man tillstånd att söka AT-tjänst. Innan man skulle bli klar med AT-tjänsten krävdes en 2-veckorskurs i Lund i medicinalförfattningar, där vi fick utbildning om lagar och föreskrifter om försäkringsmedicin etc. Denna kurs avslutades också med en examination.
  5. Under AT-tjänstgöringen hade vi ansvariga handledare på varje klinik, vilka vi träffade regelbundet för att stämma av hur det gick med våra placeringar.
  6. Först efter allt detta kunde man anmäla sig till AT-provet för att därefter erhålla svensk legitimation – om man klarat av det. 1997 bestod AT-provet av både teoretiska och praktiska moment.

Jag vill påpeka att ovanstående steg gällde oss med så kallad »utomnordisk utbildning«, och eftersom det var före EU-tiden fick alla som inte hade läst medicin i Skandinavien gå igenom dessa steg – så tillvida de inte kom till Sverige som redan klara specialister, de genomgick i stället något som kallades för »provtjänstgöring«.

Alla dessa steg försvann för många europeiska läkare när Sverige anslöt sig till EU. Hur är det med deras kunskapsnivå, när de överhuvudtaget inte ens behövt göra AT-tjänst och därmed inte heller AT-provet?

Mina synpunkter/förslag:

  • Att utländska läkare är sämre i testen gäller inte alla, utom endast den grupp som AT-nämnden tittat på (något som inte framgår i rubriken i Svenska Dagbladet).
  • Att något slags »kvalitetskontroll« införs även på läkare som kommer från EU-länder och som inte behöver genomgå AT-provet.
  • Att krav på svenska språket ska ställas eftersom det är en grundläggande del av patient–läkarkontakten (enligt punkt 2 ovan)
  • De åtgärder som nämnden föreslår är ofullständiga: krav ska också ställas på Karolinska institutet som godkänt »kunskapsprovet« (punkt 3).
  • Att handledningen under AT-tiden skärps och förstärks, så att bättre förutsättningar för att klara AT-provet skapas och att man i god tid identifierar problemområden så att dessa kan åtgärdas fortlöpande. Innebär inte ett underkänt AT-prov även ett dåligt betyg på handledning och feedback under AT-tjänstgöringen? Borde inte AT-nämnden verka för god handledning och återkoppling under utbildningen?

Slutligen:

Bara i Guatemala hade vi två medicinska fakulteter, och skillnaden i utbildningskvalitet mellan dessa var stor. Det vore lämpligt med skräddarsydda åtgärder utifrån den statistik AT-nämnden tagit fram. Går det till på samma sätt för läkare som kommer från Centralamerika, Mellanöstern, Asien, Sydamerika, etc?

Vägen från flygplatsen till att kunna anmäla sig till AT-provet var en helt annan för oss som kom i början av 1990-talet än för dem som kom förra året. Därmed har en »kvalitetsstämpel« med olika innebörd uppstått, beroende på när och kanske varifrån man kom.

Vidare räcker inte de åtgärder som AT-nämnden föreslår, utan det finns andra moment på vägen till AT-provet – inte minst språket och handledningen under AT – som behöver skärpas. Personligen anser jag att efter erhållen läkarlegitimation borde en återkommande utvärdering/certifiering av alla läkares kompetens vara aktuell för att kunna bibehålla sin legitimation och eventuell specialistkompetens. Men detta är nog ett ämne för Socialstyrelsen och de olika specialistföreningarna, och kanske för debatt inom professionen.