Mer än 50 år efter introduktionen av antidepressiva läkemedel är debatten kring deras effekter alltjämt polariserad och präglad av förutfattade meningar. Man kan stöta på artiklar som hävdar att de endast har placeboeffekt eller att de bör undvikas på grund av farlighet, då särskilt ökad suicidrisk.

När jag själv vid 1960-talets början gjorde mina första psykiatriska erfarenheter var jag beredd att tacka Gud för att det plötsligt fanns möjlighet att förskriva medicin som på några veckor påfallande ofta hävde djupa depressionstillstånd. Att möta djupt deprimerade människor var en av de allra tyngsta upplevelserna som ung läkare. Jag kände mig maktlös – och på ett orimligt sätt skuldmedveten över att inte kunna hjälpa.

Än i dag tänker jag att det hade varit outhärdligt att arbeta som psykiater utan att ha psykofarmaka som redskap, även om det funnits många exempel på slentrianmässig ordination på tveksamma indikationer. Även om mitt huvudintresse faktiskt är psykoterapi är detta min bestämda åsikt. Jag tror att jag delar den med flertalet läkare inom den kliniska psykiatrin.

En annan sak är att det mesta som är bra kan användas fel. Jag hoppas att allmän kännedom råder – även bland icke psykiatriska specialister – att det finns en förhöjd självmordsrisk i inledningsfasen av en effektiv antidepressiv behandling. Handlingskraften återkommer innan det depressiva tankeinnhållet släppt sitt grepp och kan utlösa ett suicid. Det är djupt tragiskt.

Man bör alltid ha det i minnet, ta tillräcklig tid på sig när man möter patienten, övertyga sig om att man har etablerat en känslomässig kontakt och upplysa om att biverkningar och ökad ångest är vanligt de första veckorna. Ibland behöver man engagera anhöriga, och man bör ge patienten möjlighet att ringa vilken dag som helst om hen blir oroad, samt alltid ge tid för ett återbesök inom några veckor.

Under årens lopp har jag tyvärr sett så många exempel på slarvig och okunnig förskrivning. Jag mötte en skoltrött tonårstjej som av sin skolläkare fått citalopram utskrivet med rådet: »Ta dom här och kom tillbaka om ett år.« Flickans mamma tyckte detta var märkligt. Jag träffade alltså flickan, som förvisso var både bekymrad och arg, men det räckte med en halvtimmes samtal för hon skulle förstå sin situation bättre och hitta mer konstruktiva lösningar för sitt fortsatta liv. Utan någon medicin!

Jag hoppas innerligt att detta exempel är ett unikt lågvattenmärke. Sedan kan jag förstås inte låta bli att tänka på den NPM-drivna rutin som man måste hålla sig till inom den psykiatriska öppenvården. Hur mycket bidrar den till ökad suicidfrekvens?