Sverige ska under 2016 genomföra EU:s tobaksproduktdirektiv. Inför detta har regeringen utfärdat direktiv till en särskild utredare att analysera och vid behov lämna förslag på en ändamålsenlig nationell reglering av snus och tuggtobak samt förslag till reglering av innehållet i snus.
En utredning med juridisk kompetens men som saknar kunskap om folkhälsa kan inte förväntas komma med tillräckligt allsidiga förslag. Det finns minst två aspekter som riskerar att hanteras för snävt: att snuset, trots att det är en tobaksprodukt, även i fortsättningen jämställs med livsmedel och att snuset tillåts innehålla smaktillsatser ämnade att locka barn och unga konsumenter.
Frågan är alltså – för vem blir utredningens regleringsförslag ändamålsenliga – för folkhälsan och Sveriges unga eller, som i dag, för snusindustrin?
I strid med EUs förordning jämställs snus i Sverige med livsmedel med den märkliga förklaringen att det »stoppas i munnen«. På grund av denna anomali regleras tillverkningen i livsmedelslagstiftningen. Detta utnyttjas skickligt av tillverkarna som i ord och bild gärna framhåller en produktion som styrs av »krav på kvalitet och hygien«. Att de framställda produkterna är beroendeskapande, ger nakna tandhalsar och ökar risken för bukspottkörtelcancer, hjärt–kärlsjukdom och diabetes är en annan sak…
Kopplingen till livsmedelsbegreppet renderar också snustillverkarna en, visserligen fristående, plats i livsmedelsföretagens branschorganisation, vilken ytterligare betonar ekonomiska särintressen i den tobakspolitiska debatten.
Nuvarande irrationella ordning gör att Livsmedelsverket, vars uppdrag är att »säkra livsmedel och giftfri vardag«, med ena handen föreslår gränsvärden för snusets cancerframkallande ämnen men med den andra godkänner allt fler smakämnen som tillverkarna vill ha med för att främja attraktivitet och försäljning.
Sverige har ett undantag från EU:s förbud mot snus och har inom ramen för det undantaget befogenhet att föreskriva närmare regler om snus. Utvecklingen det senaste decenniet av snusprodukter med ett stort antal »karakteriserande« och lockande smaker har uppenbarligen varit avsedd att öka försäljning och bruk hos framförallt flickor och unga kvinnor. Detta är särskilt oroande då kvinnor i barnafödande ålder löper risk att få allvarliga skadeverkningar av snus i form av graviditetskomplikationer och sjuklighet hos det nyfödda barnet.
Eftersom snus är en tobaksprodukt bör naturligen samma åtgärder tillämpas som anges för cigaretter i tobaksproduktdirektivet, nämligen ett förbud mot »karakteriserande« smaker. Detta är i linje med nuvarande regerings ambitioner att genom implementering av åtgärderna i WHO:s tobakskonvention minska allt tobaksbruk och därmed förbättra folkhälsan.
Sveriges unga behöver inte smaksatt snus. De behöver ett samhälle som skyddar sina medborgare från tobaksindustrins vilseledande åtgärder och marknadsföring.
