Termen »beprövad erfarenhet« återfinns i svenska lagar och förordningar, men knappast i andra länder eller inom internationell kunskaps- och lärandeforskning. Beprövad erfarenhet är ibland inte beprövad och ibland inte erfarenhet. Så snart erfarenheter dokumenteras, så är det dokumenterade resultatet inte längre erfarenhet utan dokumentation.

Att fixera begreppet via språkbruket i svenska dokument [1] förutsätter att språket vägletts av klara insikter. Men varken språkbruks- eller intentionstolkningar av lagen kan ge vägledning. En ändamålstolkning fokuserar i stället på regleringens ändamål. Patientsäkerhetslagen [2] anger: »Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav.«

Poängen med beprövad erfarenhet är att det kan finnas behandlingar som inte (vid en viss tidpunkt) har kunnat underbyggas vetenskapligt men som ändå tycks ge goda resultat.

Patientsäkerhetslagen innebär en restriktion som minimalt utesluter verksamheter som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Beprövad erfarenhet är del av ett legalt skyddsnät mot godtycklig behandling av patienter. Dess 7 § skyddar också sjukvårdens finansiärer mot att bekosta erkänt verkningslösa behandlingar.

Frågan är hur mycket lagtillämpningen behöver lägga in i begreppet beprövad erfarenhet för att reglera verksamheten. En utförlig genomgång skulle behöva granska de rättsfall och ansvarsärenden som uppkommit i domstolar och i Socialstyrelsens avgöranden. Här ska vi anta att, så länge behandlingar sker i enlighet med länge utövade eller vida utbredda rutiner, varken domstolar eller Socialstyrelsen kan avgöra till hälso- och sjukvårdens nackdel. Vi fixerar denna tolkning som »beprövad erfarenhet = rutiner inom verksamheten som använts under lång tid och/eller som har vid utbredning och som systematiskt övervakas«.

Beprövad erfarenhet är ingen garanti för att en behandling är bra eller ens bättre än icke-behandling, bara att dess rutiner vid en viss tidpunkt är juridiskt oantastbara i rätts- och normgivande instanser i Sverige. En metod som var professionellt och juridiskt försvarbar på 1950-talet behöver inte vara det i dag.

Beprövad erfarenhet måste inkludera mer än rådande rutiner, annars blockeras experiment och införandet av nya rutiner. Vi utvidgar tolkningen till »beprövad erfarenhet = validerad praxis = 1 eller 2«, det vill säga 1) rutiner inom verksamheten som använts under lång tid och/eller som har vid utbredning och som systematiskt övervakas, samt 2) systematiska metoder och procedurer för professionella bedömningar, beslut och åtgärder där dessa metoder och procedurer baseras på välunderbyggda slutsatser av information som insamlats, analyserats, värderats och generaliserats.

De som känner medicinsk verksamhet från insidan kan troligen förbättra definitionen. Även förbättringar måste utgå från att lagens ändamål ska ligga till grund för tolkningar, inte lagstiftarens ord eller språkbruk. Lagstiftaren behöver inte ha några djupgående kunskapsteoretiska insikter eller ha förmåga att förutse eller ställa krav på framtida medicinsk utveckling, inom landet eller internationellt.

Däremot kan lagstiftaren ha haft gott förstånd att reglera rättigheter och skyldigheter för patienter, finansiärer och yrkesutövare inom hälsa, vård och omsorg. Detta är lagens ändamål och det är i den riktningen vi bör tolka beprövad erfarenhet.

Hellre än den förvirrande termen »beprövad erfarenhet« bör man resonera med hjälp av begreppet »validerad praxis«. Olyckligtvis har termen beprövad erfarenhet migrerat från lagstiftning till utbildningsområdet där man sökt en kunskapsteori bakom lagtexten. Svensk lag är dock ingen genväg till kunskapsteori utan en reglering av praktiska verksamheter och bör förstås som en sådan.