I LT 43/2015 [1] diskuterades skillnaden mellan »opiater« och »opioider«. Det var klargörande och bra. Men när det gäller denna substansgrupp finns en annan språklig fråga som är av minst lika stor betydelse i vår kliniska vardag. Jag tänker på oskicket att slentrianmässigt kalla opioider för knark.

Ordet »knark« betyder enligt Nationalencyklopedins ordbok narkotika som rusmedel, i motsats till preparat i medicinsk användning (min kursivering). Opioider som används medicinskt är alltså inte knark. Men många läkare påstår både i tal och skrift att Citodon, Tramadol och/eller Oxycontin är knark. Det skulle innebära att alla som använder dessa preparat, eller någon annan opioid, är knarkare. Det är ett felaktigt och orimligt språkbruk som dessutom kan vara farligt.

Patienter som använder opioider kan vara jobbiga att ha att göra med. En del har hamnat i beroende som orsakats av vården. Men så länge som patienterna tar sina opioider enligt ordination och inte som rusmedel är deras mediciner inte knark.

Många smärtpatienter har, förutom svår smärta, ekonomiska bekymmer (de klarar inte att arbeta eller är inte anställningsbara) och lider ofta av fetma (inte sällan biverkning av antidepressiv medicinering) och nedstämdhet eller depression (psykiatrisk samsjuklighet är vanlig). Kort sagt är både livskvalitet och självkänsla i botten.

Det är inte ovanligt att dessa patienter skäms när de ber om ett nytt opioidrecept. De känner att de tvingas förnedra sig. Att då också få höra att de är knarkare kan bli droppen som får bägaren att rinna över.

Att kalla opioider för knark är förstås bara en av många faror som lurar vid opioidförskrivning. Att använda opioider lagom mycket och på rätt sätt är en stor utmaning. Det finns en oroande överförskrivning vid långvarig icke-malign smärta. Men alla patienter ska behandlas med respekt. Och de som använder opioider mot sin smärta enligt ordination från läkare ska definitivt inte kallas knarkare.

Överhuvudtaget bör läkare vara försiktiga med ord som är färgade av värderingar.