I Sverige »tvångspensioneras« läkare som är kapabla och villiga att fortsätta arbeta. När jag själv skulle tvångspensioneras kontaktade jag Läkarförbundet och frågade om det var åldersdiskriminering. »Nej, absolut inte, du har ju fyllt 68« blev svaret. Landstinget svarade så här när jag sökte en tjänst: »Efter att man fyllt 67 erbjuder landstinget endast kortare vikariat, inte längre förordnanden.« För mig är detta definitionen på diskriminering på grund av ålder. 

Baserat på en liten gnutta matematik och en tankeförändring föreslås här nedan en lösning för att få fler läkare i arbete och råda bot på åldersnojan. 

»Tvångspensionering« är möjligen unikt för Sverige. I USA infördes »Age discrimination in employment act« 1967 och i Australien »Age discrimination act« 2004 mot »ålderism«. Det blev förbjudet att inte ge arbete åt eller avskeda på grund av ålder. Den 1 januari 2009 fick Sverige via EU förbud mot åldersdiskriminering i arbetslivet  [1], men Diskrimineringsombudsmannen (DO) har hittills endast drivit ett par fall. Barbro Westerholm, riksdagsledamot (L), läkare, professor och hedersordförande i SPF Seniorerna, har skrivit insiktsfullt om ämnet årsrika [2, 3]. 

En specialistläkare i Sverige är yrkesverksam i cirka 20–35 år, baserat på en total utbildningstid på 12,5–20 år, en genomsnittlig ålder vid utbildningens start på 20–25 år och pensionsåldern 65, med option att fortsätta till 67. Om läkare i regel vill fortsätta på halvtid efter 65 får vi ett tillskott på hela 10 procent välutbildade, erfarna specialister. Förutom den egna arbetsproduktionen kan de fungera som mentorer åt yngre läkare. Eftersom de inte behöver vabba eller gå långa vidareutbildningar skulle de sannolikt producera mer vård än de 10 procenten, och ingjuta trygghet och stabilitet i organisationen.

Investeringen i landets längsta utbildning är stor, både ur individ- och samhällssynpunkt. Om man bildar en kvot mellan livsarbetstidens längd och utbildning kan man med ett års utbildning komma upp i omkring 45. Om man dividerar en specialistläkares verkliga arbetstid på cirka 30 år med 15 års utbildning blir kvoten 2. Varje extra år man arbetar är värdefullt eftersom den tunga investeringen redan är gjord.

Hur ska vi då kunna avskaffa ålderismen? Hoppet är inte stort. Valfrihet måste finnas för individen, men frågan är om landstingen ska ha valfrihet att avskeda läkare utan annat skäl än födelsedatum. Självklart ska vi inte tvinga någon att arbeta, eller ha gaggiga läkare kvar i tjänst, men just nu slår pendeln över åt fel håll.

För väldigt många årsrika är det en stor glädje att kunna fortsätta att bidra efter förmåga. Arbetsgivaren bör åtminstone fråga om det finns intresse att fortsätta arbeta, och diskutera förutsättningarna. I Läkartidningen 41/2015 [4] skrev Jan Östergren att en busschaufför fått rätt först hos DO och sedan i Arbetsdomstolen i ett ärende rörande åldersdiskriminering. Är det skillnad på busschufförer och läkare?