Trots att det saknas lagtext som behandlar suicid i den medicinrättsliga regleringen finns bindande bestämmelser om anmälningsskyldighet enligt lex Maria (SOSFS 2005:28) [1]. Anmälan ska göras om en patient i samband med undersökning, vård eller behandling begått självmord eller inom fyra veckor efter vårdkontakt begått självmord och detta kommit till vårdgivarens kännedom. Patientsäkerhetslagen kräver att en anmälan ska göras till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) vid händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada. Vid årsskiftet 2015–2016 skulle denna reglering ersättas av nya föreskrifter från Socialstyrelsen respektive IVO. Så sker inte.  

Att SOSFS 2005:28 inte upphört att gälla medför att det inte blir något omedelbart utmönstrande av självmord som ett uttryckligt villkor i författningstexten, vilket i sig innebär att självmord som inte är att betrakta som vårdskada fortfarande omfattas av anmälningsplikten. Detta anses inte lämpligt av flera skäl; bland annat upplever sig psykiatrin utpekad eftersom de flesta självmord inom hälso- och sjukvården äger rum vid eller i anslutning till vård där.

Det finns också flera skäl som talar för en anmälningsskyldighet. Att anmälnings- och utredningsskyldigheterna fungerat suicidpreventivt torde stå klart. Socialstyrelsen har sammanställt avidentifierade rapporter om anmälda självmord enligt lex Maria som syftat till att ge vårdgivarna en möjlighet att utifrån sin egen verksamhet jämföra och granska vilka åtgärder de kan behöva vidta för att öka patientsäkerheten. Att redovisa resultaten från samtliga händelseanalyser vid självmord är ett viktigt inslag i en lärande organisation, och är på aggregerad nivå till nytta för det självmordspreventiva arbetet på regional och lokal nivå. På senare tid har hälften av IVO:s regionala tillsynsenheter gjort egna sammanställningar, men det underlaget finns inte att tillgå på nationell nivå.

Suicidpreventionsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande 2010 [2] att man skulle frigöra suicid i sjukvården från lex Maria-anmälningskravet och i stället införa en skyldighet i en separat lag (som kunde utvidgas till att gälla även socialtjänsten) för en nationell aktör att i vissa fall göra egna händelseanalyser. På detta sätt skulle man åstadkomma ett enhetligt system för händelseanalyser vid självmord som kunde anpassas till de särskilda krav som ställs på denna typ av analyser.

Även om flertalet remissinstanser var positiva till förslaget har någon lag inte kommit till stånd, trots fem års diskussioner. Invändningarna har, i jämförelse med vikten av självmordsprevention, varit tämligen lättviktiga. Men om man nu inte kan enas om en lag om händelseanalyser vid självmord bör Socialstyrelsen föreskriva en normering som inte är kopplad till vårdskada, och därmed inte heller till tillsyn, utan till kunskapsinhämtande, direkt kopplad till begreppen suicid och suicidförsök i eller i anslutning till hälso- och sjukvården.

De handlingsregler som aktualiseras för sjukvårdshuvudmännen är skyldigheten att anmäla suicid/suicidförsök, göra händelseanalyser och skicka in dessa till Socialstyrelsen. Om Socialstyrelsen finner att det är fråga om en vårdskada ska ärendet föras över till IVO, som ska undersöka det ur patientsäkerhetssynvinkel, och om det inte bedöms som vårdskada ska Socialstyrelsen använda ärendet som underlag för kunskapsrapporter och liknande. Det centrala är att alla suicid och suicidförsök analyseras ur utbildnings- och patientsäkerhetssynvinkel.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.