I Riksrevisionens rapport gällande rehabiliteringsgarantin [1] undersöks med utgångspunkt i utvärderingar gjorda av Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) och Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) orsakerna till varför KBT som riktar sig till patienter med lätt eller medelsvår psykisk ohälsa inte leder till lägre sjukfrånvaro.

I en debattartikel [2] ställer sig tre psykoterapeuter mycket kritiska till rehabiliteringsgarantins nuvarande utformning. De hänvisar till Riksrevisionens rapport och det faktum att den psykiska ohälsan har ökat under senare år. Man ger också en missvisande bild av vad våra utvärderingar av rehabiliteringsgarantin visat.

I vår rapport [3] konstateras att KBT är en effektiv och lönsam behandlingsmetod för de allra flesta. För patienter som var sjukskrivna när behandlingen började hittas visserligen inga positiva effekter. Men för den stora majoriteten (80 procent i vår utvärdering) konstateras att KBT minskade såväl patientens framtida vård- och läkemedelskonsumtion som sjukfrånvaro jämfört med annan behandling.

Beräkningarna visar också att satsningar på KBT innebär besparingar för både staten och landstingen. Bilden av KBT som en ineffektiv behandlingsmetod och rehabiliteringsgarantin som ett entydigt misslyckande är således felaktig.

I en översikt från 2010 [4] konstateras att stödet för att olika typer av rehabilitering skulle öka återgången i arbete bland dem som redan är sjukskrivna är svagt. Våra resultat är därför viktiga, eftersom de visar att KBT är en kostnadseffektiv behandling i att förebygga framtida sjuksjukskrivning.

Riksrevisionen uppger att kostnaden för psykisk ohälsa i Sverige uppgår till ungefär 70 miljarder kronor om året. Psykisk ohälsa är således inte bara en fråga för den drabbade individen utan också för statsfinanserna. En diskussion om lösningar förtjänar att föras utan ideologiska skygglappar och med respekt för resultat från utvärderingar och forskning.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.