Hälften av alla kliniska studier på de behandlingar vi använder har aldrig publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Studier som visar positiv effekt publiceras dubbelt så ofta som studier med negativ eller ingen effekt (publikationsbias) [1]. Detta kan exemplifieras med ett läkemedel för diabetes (rosiglitazon) som kom ut på marknaden 2000 och drogs in 2010 [2, 3]. 2005 gjorde läkemedelsföretaget en metaanalys som visade 29 procent ökad risk för kardiovaskulära händelser. Dessa data publicerades inte [2]. 2007 publicerades en metaanalys av oberoende forskare som visade 43 procent ökad risk för kardiovaskulära händelser [4]. Den grundades på opublicerade data som företaget offentliggjorde först efter domstolsbeslut [2].

För att motverka publikationsbias antog ledande medicinska tidskrifter 2005 en policy att bara publicera kliniska studier som i förväg publicerat ett studieprotokoll i en allmän databas [5]. Men detta räcker inte. Publikationer är korta sammanfattningar av studier, och för att göra oberoende omanalyser krävs tillgång till rådata. 2013 lanserades AllTrials, som syftar till att alla resultat från alla tidigare och nuvarande kliniska studier ska finnas tillgängliga i allmänna databaser, anonymiserade så att integriteten för forskningspersonerna skyddas [6].

Vikten av AllTrials kan illustreras med neuraminidashämmare mot influensa, som hamstrats i hela världen (i Sverige för 260 miljoner kronor [7]) sedan systematiska översikter visat god effekt [8]. 2014 uppdaterade Cochrane en översikt i ämnet som till skillnad mot tidigare översikter visar att det saknas evidens för att neuraminidashämmare minskar komplikationer av influensa [8]. Cochranes översikt grundas på omanalys av rådata från både publicerade och opublicerade studier. Läkemedelsföretagen vägrade först att lämna ut data, men fick ge sig [9].

För att avslöja bristen på evidens om neuraminidashämmares effektivitet krävdes år av intensivt arbete av meriterade forskare inom evidensbaserad medicin. Det är därför inte troligt att detta är det enda fall där resultatet skiljer sig mellan »vanliga« översikter och sådana som baseras på omanalys av alla data från alla studier. Detta bör revolutionera vår syn på hur vi utvärderar evidens och hur vi skriver riktlinjer. Vilka systematiska översikter och, i förlängningen, vilka riktlinjer kan vi lita på?

Att utföra systematiska översikter på ett adekvat sätt är kostsamt och tidsödande, kräver forskare med hög kompetens och frånvaro av ekonomiska intressen. Cochrane är en av få aktörer med en sådan potential. Man är världsledande inom metodologisk forskning och i framkant på det viktiga området att öka åtkomsten till opublicerade data. Det nordiska Cochranecentrumet var först med att (efter en lång process) få tillgång till opublicerade data från den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA [10].

Cochrane finns i Norge, Danmark och Finland och bidrar där med viktig kunskap i framtagandet av nationella riktlinjer. I Sverige finns inget Cochranecentrum, trots att Socialstyrelsen var en viktig finansiär när organisationen grundades 1992 [11]. Dessutom har den svenska licensen för allmän åtkomst till Cochranebiblioteket nyligen sagts upp.

Vi kan inte förvänta oss att kunskapen och resurserna för adekvat utvärdering av varje intervention ska finnas i Sverige. Men förståelsen för att vi ofta inte kan lita på tillgänglig evidens måste öka. Det sätt på vilket vi i dag utför de systematiska översikter som ligger till grund för våra riktlinjer riskerar att gå läkemedelsföretagens ärenden.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.