Rehabilitering av kronisk smärta och långvarig stress är en av sjukvårdens största utmaningar. Hittills har kronisk smärta tagits om hand inom somatiken och långvarig stress inom psykiatrin. Rehabilitering av kronisk smärta är av tradition kort och intensiv (cirka 8–12 veckor) medan rehabiliteringsförloppet för utmattningssyndrom generellt är längre – omkring 6–12 månader lågintensiv behandling [1, 2]. Med hänsyn till dagens kunskapsläge är skillnaden tvivelaktig.

I takt med att smärt- och stressforskningen utvecklats har gränserna mellan psyke och soma suddats ut allt mer. I dag är det inte kontroversiellt att hävda att det finns ett samband mellan smärta och stress. Vi vet att det finns ett samband mellan smärtproblem och arbetsrelaterad stress, att patienter med utmattningssyndrom rapporterar bestående värk i leder och att psykologiska faktorer som nedstämdhet, smärtrelaterad rädsla och katastroftänkande är centrala riskfaktorer för utveckling av långvarig och postoperativ smärta [3-6].

Patienter med långvarig smärta har dessutom hög grad av psykisk komorbiditet, och behandlingen fungerar sämre om man inte tar hänsyn till detta [7, 8]. Dessutom visar data från vår mottagning att patienter med långvarig smärta som remitteras inom ramen för Vårdval Stockholm [9] i genomsnitt skattar sin utmattning till 5,10 (av 7) på utmattningsformuläret SMBM (Shirom–Melamed burnout measure), medan de som remitteras för utmattningssyndrom i snitt hamnar på 5,36. Resultaten indikerar att det inte är någon större skillnad mellan dessa patientkategoriers självrapporterade utmattning. Modern smärtrehabilitering bör alltså innefatta insatser för psykisk ohälsa och stress.

De nationella indikationerna för multimodal rehabilitering vid långvarig smärta understryker detta [10]. Multimodal rehabilitering ska inte enbart fokusera på den somatiska smärtan utan även inbegripa psykologiska, pedagogiska och fysiska insatser, och ska därför utöver medicinsk behandling även kunna erbjuda smärthantering, fysisk aktivering, socialt stöd och KBT för sömnstörning, depression och ångestsyndrom.

KBT tar i regel tre till fyra månader vid avgränsade psykiska besvär, eftersom patienten måste göra omfattande beteendeförändringar. Ett smärtförlopp som är kortare än så bör rimligtvis inte ge särskilt goda möjligheter till KBT när man samtidigt behandlar smärtan och annan samsjuklighet. Beteendeförändring tar tid.

Eftersom patienter med utmattningssyndrom behöver minst sex månaders rehabilitering är det rimligt att anta att även patienter med långvarig smärta behöver det, särskilt med hänsyn till att smärtpatienter rapporterar lika mycket symtom på utmattning. Om mulitmodal rehabilitering ska kunna behandla långvarig smärta tillsammans med psykisk samsjuklighet bör smärtrehabiliteringsförloppen förlängas.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.