Ann, Bea och Cia har halsont, svullna mandlar, feber och positiv streptokockodling. Doktorn diagnostiserar tonsillit och ordinerar penicillin. Några år senare har de blivit mammor och söker samma doktor. De är nedstämda, oroliga, irriterade på barnen och känner skuld. Doktorn tycker att de verkar deprimerade och söker råd i aktuella skrifter.

En handlar om depression, som »kan ge betydande lidande och funktionsförlust«, är vanligare hos kvinnor och kan ge »kortare livslängd« [1]. Doktorn vet att SSRI har god effekt, och att KBT och psykodynamisk terapi (PDT) kan vara likvärdiga. Han blir förvånad att skriften prioriterar biologisk behandling framför psykologisk, och KBT framför PDT.

Doktorn går nu till ett färskt dokument om perinatal psykisk sjukdom [2]. Här skrivs initierat om postpartumdepression, mor–barnsamspel och samarbete psykiatri–MVC–BVC. Han undrar dock varför stödjande och undersökande samtal mest tycks vara reserverade för sjuksköterskor och psykologer.

Under samtalen med kvinnorna såg doktorn deras olika livsmönster, och i förlängningen olika behandlingar. Men enligt skriften är hans uppgift mest att välja rätt medicin. Även här ses en klar bias för KBT, medan PDT förbigås. Doktorn vet att det bedrivs PDT-utbildningar med handledning, fortbildning och vetenskaplig produktion och undrar varför KBT sägs vara »den mest studerade av de psykologiska behandlingsmetoderna« [2].

Doktorn beslutar att undersöka varje kvinna och se henne som »ett subjekt med önskningar, känslor, avsikter och handlingar« [3]. Ann har fått bra hjälp förr av SSRI. Tillfrågad om sin bakgrund svarar hon »min depression är nog ärftlig«. Bea har tidigare gått i KBT för att hantera »dåliga tankemönster«. Om hon »kom till rätta med dem skulle nog allt bli bättre«. Cia verkar först glättig men sedan sorgsen. När doktorn påtalar kontrasten svarar hon: »Faktum är att det inte funkar med min man. Jag känner igen det från andra relationer som kraschat«. Han föreslår PDT.

Doktorn tycker nu att han uppfyller lagens [4] krav att enligt »vetenskap och beprövad erfarenhet« ge »sakkunnig och omsorgsfull« vård som utformats och genomförts »i samråd med patienten«. Han vill även ge behandling med bäst evidens, men undrar vad begreppet innebär. Är det »kunskap, teknik, behandling eller vård som har stöd i vetenskaplig forskning«? En praxis »med stöd i allmänt erkänd teori och kunskap på området«? Eller när test, läkemedel eller metoder »har belagts med vetenskaplig metod, i regel experiment« [5]? Angående halsflussen stödde han sig på det sistnämnda och gav penicillin till alla. Men psykiatriska behandlingseffekter kan inte värderas endast genom RCT-metodik. I stället måste doktorn integrera »the best available external clinical evidence from systematic research« [6] med sin expertis.

I dag har evidens tyvärr blivit ett honnörsord i förenklingens tjänst, som när man hävdar att »terapi x har bättre evidens än y«. Vår doktor har märkt en annan förenkling i hur psykiatrin använder termen »sjukdom«. Trots att diagnoserna är deskriptiva, icke teoribaserade och icke-kausala [7] används sjukdom ofta med antydan om en viss biologisk genes/association. Doktorn förstår att psykiatrer vill uppfattas som medicinska specialister, att de vill öka toleransen för psykiskt lidande människor och underlätta för dem att söka hjälp. Hur förena dessa mål med insikten att de tre kvinnorna är unika »fall« och tycks behöva olika hjälp?

Bygger doktorns råd på evidens? Om termen omfattar »relevant forskning, klinisk expertis och erfarenhet samt patientens eget val« [6, 8] är svaret ja. Till exempel tycks PDT och KBT ha likvärdiga effekter vid lindrig till måttlig depression [9-12]. PDT kan till och med ha bättre långtidseffekt [13]. Men råden blev olika när han kombinerade sin expertis med kvinnornas val. Samtalen dominerades inte av diagnostiserande. Doktorn försökte förstå.

En av skrifterna [1] talar om depression som en »folksjukdom« som ska behandlas enligt vissa »algoritmer«. Har kvinnorna verkligen en sjukdom som bör behandlas »till full remission«? Uppvisar de inte snarare olika facetter av depression som »a clinical syndrome, defined by presence of a number of clinical features, but not requiring a specific etiology, and acknowledging the possibility of both psychological and biological causative factors« [14]?

Vår doktor är nöjd med sina råd, men vilsen utifrån de skrifter han konsulterat. De vill avdramatisera psykiskt lidande och erbjuda god vård, men råden bygger på förenklade definitioner av begreppen evidens och sjukdom. Man tonar också ner det undersökande samtalet, psykiaterns huvudinstrument för att lära känna individen. Detta var irrelevant så länge det gällde halsfluss, men vår doktor inser att tonsillit och psykiskt lidande inte är samma sak, och deras respektive behandlingar måste värderas enligt olika kriterier.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.