Bengt Ekermo hävdar i Läkartidningen 6/2016 [1] att nya forskningsresultat visar att granulocyttransfusioner saknar terapeutiskt värde och efterfrågar ett ställningstagande från Svensk aferesgrupp. 

Bengt Ekermo hänvisar till RING-studien [2]. Denna multicenterstudie genomfördes för att besvara frågan om transfusion av hög dos granulocyter har positiv effekt vid allvarlig infektion hos neutropena patienter. Man planerade att inkludera 236 patienter men avbröt studien efter fem år. 114 patienter hade då inkluderats, varav 97 fullföljde studien men endast 74 på planerat sätt. Ingen effekt sågs av granulocyttransfusioner på överlevnad eller infektion. 30 procent av patienterna fick transfusion med ett lägre antal celler än planerat. De som fick den högre dosen (> 40 × 109) hade signifikant bättre resultat på infektionssvar och överlevnad än de som fick lägre dos.

Författarna framhåller att studieresultaten ska tolkas med stor försiktighet, främst på grund av få patienter vilket medför låg styrka att upptäcka skillnader. De konkluderar att »this study failed to provide the definitive answer on the efficacy of high-dose granulocyte transfusion therapy, although secondary analyses do provide suggestive evidence that there may be efficacy if higher doses are actually delivered to the patient«. En ledarkommentar instämmer i dessa slutsatser [3], och i en annan kommentar skrivs att »efficacy of high-dose therapeutic neutrophil/granulocyte transfusions remains unproven, but promising« [4]. Bengt Ekermos inlägg saknar den vetenskapliga diskussionen kring tolkningen av resultaten [1].

I Sverige används granulocyttransfusioner sparsamt vid livshotande infektioner hos gravt neutropena patienter utan svar på adekvat antibiotikaterapi. Vid en genomgång fann Svensk aferesgrupp att totalt 218 granulocyttransfusioner gavs under 3-årsperioden 2011–2013. Antalet celler per transfusion var i medeltal 55 × 109, motsvarande hög dos i RING-studien. Detta kan inte anses vara att »på godtyckliga grunder« 1) tillfråga blodgivare om donation eller att 2) ge granulocyttransfusion.

Vilka givare som kan/bör tillfrågas om granulocytskörd varierar. Vid en internationell genomgång [5, 6] framkom att de flesta länder använder både blodgivare och anhöriga. I vissa länder tillåts inte steroider och/eller G-CSF till blodgivare varför endast anhöriga används, medan man i några länder rutinmässigt tillfrågar blodgivare och endast i undantagsfall anhöriga.

I Sverige tillfrågas både blodgivare och anhöriga. Den potentiella anhöriggivaren utsätts oundvikligen för press att »ställa upp« och risk finns även att förtiga omständigheter som kan ge ökad risk för transfusionssmitta. Vissa patienter saknar anhöriga och kan enbart få granulocyttransfusion med celler från blodgivare.

Sedan drygt 20 år har man världen över skördat perifera stamceller efter tillförsel av G-CSF från mer än 100 000 donatorer. Man ger då dubbel dos och i fler dagar, än vid granulocytskörd, varför totaldosen G-CSF blir flerdubbelt högre. Vanligaste biverkan av G-CSF är övergående skelett-/muskelsmärtor. Enstaka fall av mjältförstoring med ruptur har rapporterats.

En svensk långtidsuppföljning av granulocytgivare som fått G-CSF har nyligen publicerats [7]. Man fann där inga allvarliga omedelbara eller långsiktiga biverkningar. Självklart bör alla givare få en allsidig information grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet, inklusive biverkningar.

Sammanfattningsvis är det således inte klarlagt vilken effekt terapeutiska granulocyttransfusioner har. Effekten är sannolikt dosberoende, vilket också är rimligt att anta med tanke på kort halveringstid och snabb omsättning av granulocyter även hos en frisk individ.

Svensk aferesgrupp planerar en ny genomgång av granulocytskörd och granulocyttransfusion. Den bör ske i samråd med hematologer, som huvudsakligen handhar de aktuella patienterna.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.