Att vara medförfattare till en vetenskaplig publikation betyder meriter, bidrar till möjlighet att få forskningsanslag, och kan ligga till grund för lön, tjänster etc – förutom äran och glädjen. Ju tyngre tidskrift (högre impaktfaktor) desto bättre, liksom ju fler som citerar. Men det bör också innebära aktiv del i det arbete som publicerats, liksom ansvar för att detta är korrekt. 

Enligt gällande internationella rekommendationer [1] ska medförfattarskap kräva  

  1. Substantial contributions to the conception or design of the work; or the acquisition, analysis, or interpretation of data for the work
  2. Drafting the work or revising it critically for important intellectual content
  3. Final approval of the version to be published
  4. Agreement to be accountable for all aspects of the work in ensuring that questions related to the accuracy or integrity of any part of the work are appropriately investigated and resolved.

Alla dessa fyra krav måste uppfyllas. Det räcker inte med att tillhöra ett forskningsprojekts grupp. Det krävs att den som är medförfattare någorlunda väl kan ansvara för innehållet i publikationen.

I samband med »den etiska härdsmältan« på Karolinska institutet och Karolinska universitetssjukhuset [2] framkommer hur oetisk forskning med dödlig utgång har genomförts och fått fortsätta, till och med trots att den externa utredarens granskning avslöjat och påtalat forskningsfusk.

Men det visar också hur ett stort antal forskare/medförfattare [3] uppenbarligen antingen inte kan ansvara för innehållet i sin publikation, eller varit medansvariga till att fusket inte avslöjades. Vissa må kanske vara förlåtna, för det brukar anses berättigat att exempelvis sådana som bidragit med material (exempelvis läkare som rekryterat patienter till en klinisk läkemedelsprövning) får vara medförfattare utan att de kanske senare har detaljerad kunskap om resultatanalys. Men nog borde det väl finnas fler än en person (Paolo Macchiarini själv) som haft kännedom om hur det såg ut i luftstrupen som beskrevs som normal trots att åtgärder krävdes för att patienten inte skulle kvävas till döds? Och vad hade etikprövningsnämnden sagt?

Tyvärr åsidosätts internationella rekommendationer för författarskap allt oftare. Det finns kända forskningsprojekt där alla som vid tillfället råkar tillhöra forskargruppen automatiskt blir medförfattare till alla publikationer, vilket framgår när man slår upp deras namn i PubMed. Det gäller även i fall där vederbörande saknar relevant utbildning, än mindre har varit med om att designa studien, rekrytera deltagare, statistiskt bearbeta materialet eller dylikt, och därmed inte kan försvara innehållet i artiklarna.

Risken ökar att forskningsfusk inte uppdagas om en stor grupp – ibland respekterade namn – står som garant för att allt är korrekt. Det är dags att fundera på värdet av dagens mode att göra enorma satsningar på »stjärnor« som ska ge glans och berömmelse, men även på vad medförfattarskap innebär.

Författaren tillhandahåller abstrakt på engelska på e-postadressen Johnny.Ludvigsson@liu.se

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.