Fusk- och etikskandalen på Karolinska institutet respektive Karolinska sjukhuset [1] följdes av en konstruktiv öppen debatt som, förutom att visa att etiska förhållningssätt spelar stor roll, klargjorde att såväl de svenska universitetens linjeorganiserade styrform som deras satsningar på strategiska, starka forskningsområden haft stor betydelse för katastrofen [2-12]. Detta kunde ha hänt på vilket annat svenskt universitet som helst.

Det finns ytterligare (åtminstone) en angelägen fråga som inte får glömmas bort av dem som ska utreda Macchiarini-fallet: Har det medicinska akademiska ledarskapet låtit en speciell forskningskultur växa fram?

År 1994 publicerades en artikel i BMJ [13] som visar att mängder av studier publiceras i vetenskapliga facktidskrifter trots att de gjorts med fel teknik, använt rätt teknik fel, misstolkat resultat, rapporterat resultat skevt, citerat litteratur selektivt och dragit oberättigade slutsatser.

Författaren fann det störande att medicinens ledarskap inte ansträngde sig för att lösa detta, som ansågs bero på nonchalans av basala vetenskapliga principer och publiceringsklimatets hets. Åtta år senare fann författaren problemen oförändrade och efterlyste kraftfullt motstånd mot torftig, onödig, överflödig, fragmenterad, selektivt och uppblåst avrapporterad forskning [14].

För att söka blåsa liv i den akademiska medicinen inleddes år 2003 International campaign to revitalise academic medicine (ICRAM). Målet var en bred internationell debatt. I ett öppet brev till den akademiska medicinens »osynliga« ledare [15] efterfrågade ICRAM:s internationella arbetsgrupp deras visioner, men undanbad sig standardsvar som »vi gör den bästa forskningen, vi erbjuder den bästa vården, vi är de bästa lärarna, våra upptäckter skakar om världen, vi räddar liv, vi skapar medicinska superstjärnor …«, samt påminde om att självgodhet kan förstöra vilken institution som helst. Debatten uteblev dock i stort, och kampanjen avslutades år 2007.

År 2014 inledde Lancet artikelserien »Biomedicinsk forskning: att öka värdet och minska skräpet« med en kommentar [16]. Författarna påtalade att man redan 2009 kände till de väsentligaste orsakerna till att 85 procent av de globala investeringarna i biomedicinsk forskning är bortkastade.

I stort sett var detta oförändrat fem år senare, och författarna pekade på att finansiärer och vetenskapliga tidskrifter i hög grad bestämmer de kulturella och sociala sammanhang där forskningen pågår. Fokusering på att publicera sig i elittidskrifter och lyckas skaffa anslag leder till strävan efter kortsiktig framgång i stället för mer valid forskning som tar väsentligt längre tid att producera.

År 2015 skrev Lancets chefredaktör en krönika [17] efter att ha deltagit i ett slutet symposium om den biomedicinska forskningens reproducerbarhet och kredibilitet där man förbjöd deltagare att citera vem som sagt vad. Symposiet rörde enligt Lancet vid en av vetenskapens känsligaste frågor, det vill säga tanken att det har blivit något fundamentalt fel på en av mänsklighetens mest makalösa skapelser. Symposiets budskap ansågs tydligt och klart vara att en stor del av den vetenskapliga litteraturen är falsk.

Svensk akademisk medicin skiljer sig inte från den på andra håll. Det görs mycket framstående medicinsk forskning men tyvärr lika mycket usel. Att detta varit känt länge och ändå tillåtits talar för att de medicinska akademiernas ledarskap har dålig känsla för vetenskaplig kvalitet och etik.

Macchiarini-skandalen bör ses som ett extremt uttryck för en självtillräcklig medicinvetenskaplig hållning. Ska den förändras måste den öppna debatt som händelsen utlöst fortsätta. Det är dags för allvarlig, öppen självrannsakan inom det medicinska vetenskapssamfundet.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.