Nyligen kunde man i dagspressen läsa om tre dödsfall i kikhosta hos spädbarn de två senaste åren [1]. Det inträffade är mycket tragiskt, men inte helt oförutsägbart. Sedan vaccination mot kikhosta återinfördes 1996 har elva dödsfall inträffat hos barn, de flesta ofullständigt vaccinerade spädbarn under 6 månaders ålder, det vill säga den väsentliga riskgruppen [2].  

Det är uppseendeväckande att nuvarande vaccinationsprogram inte haft större genomslagskraft jämfört med de vaccinfria åren 1979–1996 då kikhostan härjade som värst [3]. Folkhälsomyndigheten framhåller visserligen att man framför allt vaccinerar för att skydda de allra minsta, och i princip alla barn vid tre, fem och tolv månaders ålder [2], men kan man verkligen vara tillfreds med resultatet?

Problemet är att den bakterie (Bordetella pertussis) som orsakar kikhosta fortsätter att cirkulera i samhället, och att infektionssymtomen blivit lindrigare och svårare att känna igen. Dessutom är immuniteten efter vaccination mycket kortvarigare än den naturliga immuniteten efter infektion.

Ett sätt att förbättra immunitetsläget för de minsta vore att tidigarelägga den första dosen eller att vaccinera blivande mammor under den senare delen av graviditeten, vilket rekommenderats internationellt [4]. Det känns inte rätt att barn i Sverige fortfarande ska behöva dö i kikhosta.