Allt fler individer saknar arbetsförmåga trots att de inte har någon sjukdom. Ändå är sjukdom det enda samhället accepterar för att man inte ska behöva stå till arbetsmarknadens förfogande. Läkaren får allt oftare lägga tid på diskussioner om sjukt/friskt där individens önskan och behov av en diagnos är det centrala. Detta är mycket långt från den läkarroll de flesta valt och vill ha. Dessutom är det sannolikt ett destruktivt sätt att hantera människor och deras hälsa.

I dag är det läkaren som sjukskriver. Men eftersom sjukskrivningen kan överprövas och upphävas av den enskilde anses läkarens kompetens ändå vara lägre än den sjukskrivnes. Och naturligtvis kan ingen bättre bedöma vad han heller hon kan eller vill klara av än individen själv.

I sjukskrivningssituationen görs läkaren till ansvarig i ett försäkrings- eller försörjningsärende. Väl medveten om att de flesta arbeten kan bedrivas med många sjukdomar, och att många är arbetsoförmögna oavsett sjukdom, ska läkaren fördela skattemedel och bestämma vem som ska få vara hemma på grund av sjukdom och vem som är tillräckligt frisk för att arbeta.

Arbetsförmågan varierar även hos friska individer. Vi har bestämt att människor kan jobba 40 timmar per vecka. Eftersom arbetsförmågan för det mesta är normalfördelad missar vi ofta att det på varje individ som kan jobba 60 timmar bör gå lika många som bara kan jobba 20 timmar, utan att vara sjuka. För friska människor som inte kan eller orkar arbeta 40 timmar är vårt system kränkande och knäckande.

Att vara läkare är komplicerat. Det gäller att snabbt sammanställa en människas beskrivning av besvär med sina egna iakttagelser och eventuellt komplettera med prov och undersökningar för att kunna väga all information, ställa rätt diagnos och ge rätt behandling. Detta har vi utbildning för och blir bättre på med ökad erfarenhet. Dessutom har läkaren och patienten oftast samma mål: Rätt diagnos, rätt behandling.

Sjukskrivningsproceduren innebär ofta en subjektiv och dåligt underbyggd bedömning. Läkaren kan lite eller inget om hur den sjukes arbete går till eller hur arbetsmiljön ser ut, än mindre vilka anpassningar som kan göras för att underlätta arbete.

Försäkringskassans bedömare kontrollerar sjukskrivningar. Stora resurser läggs ner och många underkänns. Bedömningen sker utifrån diagnos och läkarens kommentarer. Står »rätt mening« i rätt ruta godkänns sjukskrivningen, oavsett den faktiska arbetsförmågan. Är intyget ofullständigt ifyllt eller saknar de magiska uttrycken underkänns det. Fortfarande oavsett arbetsförmåga.

Efter ett underkännande följer ofta en strid. Antingen mellan läkaren och patienten, om läkaren inte tycker sig kunna göra mer, eller (oftare) mellan läkare och försäkringskassa. Hur striden utfaller har inte alltid ett samband med patientens tillstånd eller arbetsförmåga.

Så hur ska man lösa problemet med sjukdom och arbetsförmåga? I de flesta fall agerar läkaren mot bakgrund av vetenskap och evidens. »Beprövad erfarenhet« har ofta visat sig vara felaktig och ibland även skadlig. Evidens för positiva effekter av sjukskrivning vid olika diagnoser saknas. Att så snabbt och effektivt som möjligt hjälpa till hälsa, och samtidigt ansvara för samhällets behov av kostnadskontroll, är svårt och ofta oförenligt.

Patientens öde är också avhängigt läkarens personliga inställning, kontinuitet i läkarbemanning samt den tid och kompetens läkaren har för att sätta sig in i patientens arbetssituation.

När nu diskussioner förs om alternativ hantering av arbetsoförmåga bör man utvärdera arbetssätt där läkarna befrias från uppdraget att sjukskriva och helt får ägna sig åt att bota.