Socialstyrelsens expertutredning, där njurmedicinare deltog, kom fram till att man inte ska undersöka om symtomfria vuxna har mikroskopisk hematuri [1]. Den viktigaste orsaken var att så många, upp till 38 procent av friska personer, har mikrohematuri vid upprepad testning. Ett annat skäl var att det är oklart var beslutsgränsen för utredning ska ligga (1+, 2+, 3+ och i hur många prov?).

Nu skriver Svensk njurmedicinsk förening att det är viktigt att fortsätta använda detta test för att hitta medicinska njursjukdomar i ett tidigt skede. Man anser att persisterande mikroskopisk hematuri är ett viktigt fynd som bör föranleda utredning. Men för att hitta en enda person med persisterande mikrohematuri måste man ju undersöka urinen på ett stort antal symtomfria patienter och upprepa detta med jämna mellanrum. Hur definierar man persisterande mikrohematuri? Hur hanterar man dem som har mikrohematuri som inte når upp till att vara persisterande?

Svensk njurmedicinsk förening anser att det är befogat att undersöka förekomst av mikrohematuri hos patienter med nydebuterad hypertoni, oklar kreatininstegring, oklar SR-stegring och misstanke om inflammatorisk systemsjukdom. Som urolog har jag naturligtvis inget att invända mot att det vid fynd av mikroskopisk hematuri då görs en enkel njurmedicinsk provtagning.

Det har gjorts studier för att tidigt försöka hitta blåscancer hos riskgrupper med hjälp av screening för mikroskopisk hematuri. Tyvärr är sensitivitet och specificitet för dåliga för att det ska vara meningsfullt [2]. Transplanterade har en betydligt mindre riskökning för blåscancer än storrökare och patienter som efter 5 års tumörfrihet avslutat sina blåscancerkontroller [3, 4]. Det är därför svårt att förstå logiken bakom Svensk njurmedicinsk förenings förslag att blåscancerscreena transplanterade patienter med hjälp av mikrohematuritestning. 

Jag instämmer däremot i den lite hotfulla slutklämmen »Låt oss slippa upptäcka en terminal dialyskrävande uremi hos patienter som tidigare haft kontakt med sjukvården och där fynd på urinstickan negligerats och bagatelliserats!« Bästa sättet är att ytterst sällan undersöka om det föreligger mikroskopisk hematuri, och bara när det finns en klar och tydlig indikation. Urinstickor som kan detektera albumin, protein och bakterier men inte blod är bra för patienter, njurmedicinare och urologer!

Läs mer:
Mikroskopisk hematuri – inget värdelöst fynd