I sitt svar hjälper Clas Rehnberg oss inte med vår fråga om den höga finländska sjukhusproduktiviteten [1, 2], nämligen hur den förhåller sig till den höga slutenvårdskonsumtionen och den stora tillgången på vårdplatser i det finländska sjukvårdssystemet.

Claes Rehnberg återger statistik om vårdplatser från Nomesco, som i vår tolkning ger samma bild som OECD; nämligen att det i Finland finns en stor vårdplatskapacitet i somatisk sjukvård som inte finns i Sverige. Vi tror att denna skillnad kan vara väsentlig när man i en jämförelse mellan länder drar slutsatser om innebörden av den uppmätta produktiviteten i akutsjukvård. Claes Rehnberg gör det uppenbarligen inte.

Nåväl, Sveriges Kommuner och landsting (SKL) har även kontaktat Claes Rehnberg för att få ta del av data från de svenska sjukhus som ingick i studien. Det primära syftet var inte att återanalysera dem – de är nu för gamla för det. Den bakomliggande metodiken kan dock vara ett av flera underlag för diskussioner inom SKL och med landstingen om hur en löpande rapportering av produktivitet kan se ut. Vi saknar en sådan i dag.

Det finns flera dilemman med löpande produktivitetsmätningar. Dels behöver prestationerna (vårdkontakter av olika slag) definieras på ett meningsfullt sätt, dels behöver produktivitet och kvalitet helst beskrivas samtidigt. Låg kostnad per vårdkontakt är inte självklart bra. Slutligen måste redovisningen vara uppbyggd på ett sådant sätt att personal och chefer med måttlig insats kan förstå hur ett resultat uppkommer. Annars blir den praktiska nyttan låg. 

I dag rapporterar de flesta landsting kostnadsdata till KPP-databasen (kostnad per patient) vid SKL. Uppgifterna är mest kompletta för den somatiska slutenvården. Fördelen med KPP-databasen är att den innehåller individdata, som därför kan användas på många olika vis i redovisningen. Man kan jämföra sjukdomstillstånd och kliniker, inte bara (eller främst) sjukhus, som i flera landsting inte finns som organisatoriska enheter. Bristen med KPP-databasen är bland annat att öppenvården inte ingår i tillräcklig utsträckning.

Gruppering av vårdkontakter med hjälp av diagnosrelaterade grupper (DRG) är nödvändig vid mätning av produktivitet (och effektivitet), men vi kan behöva mera handfasta mått på resursanvändning. Jämförelser av kostnader per vårdplats skulle till exempel göra att vårdavdelningars bemanning kan jämföras. I nuläget har vi ingen redovisning av sådana jämförelsedata på nationell nivå.

Slutligen borde vi, där det går, hitta modeller för att beskriva/analysera produktivitet tillsammans med vårdkvalitet. Vid många sjukdomstillstånd är det dessutom viktigt att beskriva hela vårdepisoder, inte bara den enskilda vårdkontakten. Dessa båda aspekter är viktiga inslag i den redovisningsmodell som landstingen inom Sveus-samarbetet vill använda sig av.

Frågan om produktivitetsuppföljning i Sverige har flera komponenter och vi diskuterar dem gärna vidare, bland annat med Clas Rehnberg.