Jag har turen att jobba på en liten familjär enhet där både vd och verksamhetschef har höga ambitioner att erbjuda arbetsmiljö och hälsovård av hög kvalitet med patienten i centrum. Men att inte få neka nylistning medför ett orimligt inflöde av nybesök och papper, på bekostnad av återbesök, kvalitetsarbete och patientsäkerhet. Enheten är dimensionerad för 5 000 listade patienter, vi har nu passerat 7 300. Var går gränsen – 9 000, 15 000, 50 000? Och var finns den politiska viljan att följa riksdagens rekommendation om 1 500 patienter per listad doktor?
Vår popularitet har i mycket sin grund i det lilla formatet med personkännedom, personligt bemötande, flexibilitet inom personalgrupperna och effektiv beslutsgång. Vi hälsar i väntrummet och har ett nära samarbete i team med sjuksköterskor, psykologer, sjukgymnaster och arbetsterapeut. Våra medicinska sekreterare utför merparten av det administrativa arbetet, vilket tillsammans med ett väl utfört triagearbete i telefonen avlastar läkargruppen. Våra ursprungliga lokaler blev snabbt för trånga och nya väntade, men under byggnationen har vi redan vuxit ur dessa. Vi vill inte heller växa ifrån den lilla enhetens styrka.
I mejlkontakt med ansvarig politiker blev svaret att listningstak är oförenligt med vårdvalet då det förekommit listningsfusk där så kallade vårdtunga patienter nekats listning samtidigt som man listat lättare patientgrupper, vilket förstås utarmar valfriheten för de mest behövande.
Att straffa oss som jobbar är inte hållbart. Överbelastning leder till försämrad vård för de mest komplexa fallen. All tid för reflexion försvinner. Den ständiga nylistningen av kroniskt sjuka och sjukskrivna kräver enorm upparbetning. Samtidigt har uppdraget utökats i takt med vårdplatsbrist och ändrat gränssnitt, där primärvården förväntas axla ett allt större ansvar för de svårast sjuka.
En förutsättning för att kunna och orka ge god vård till kroniskt sjuka är en god arbetsmiljö. Ett listningstak skulle möjliggöra dimensionering av personal och lokaler, och ge arbetsro för höjd kvalitet och säkerhet. Utan tak blir uppdraget för populära enheter snart omöjligt.
I min vardag blir provsvar och utlovade remisser liggande och utredningar och svar fördröjda, vilket i sin tur belastar arbetsminnet med sjunkande prestation till följd. Min chef och ledning arbetar hårt för att avgränsa uppdraget och anpassa schemat, men hur vi än anstränger oss är inflödet från sjukhus och nylistade alltför stort för att vi ska orka.
När arbetsmiljön inte ger utrymme för vårdkvalitet blir kostnaden i slutändan mycket hög. Vårdpersonalen har att välja mellan utbrändhet och stafettbranschen, vilket ju är ett oförsvarligt slöseri med humankapital och skattepengar.
De ekonomiska förutsättningarna att över huvud taget klara uppdraget har dessutom drastiskt försämrats i och med minskad ersättning för täckningsgrad. Tidigare välfungerande enheter går plötsligt med förlust och hotas av nedläggning, vilket rimmar illa med budskapet att det satsas på primärvården.
Öppenhet kring den faktiska nedrustningen och ansvaret för hårdare prioritering liksom minskad tillgänglighet måste ske från politikerhåll.
Eftersom vi är många som har samma omöjliga sits med ett underfinansierat och gränslöst uppdrag vill jag lyfta frågan till debatt. Jag önskar respons från ansvariga politiker. När kan vi få ett avgränsat uppdrag? När ska primärvården prioriteras annat än i tomma löften?