Finlands sjukhus har 40 procent högre produktivitet än de svenska, enligt rapporten »Produktivitetsskillnader mellan akutsjukhus i Norden« som Svenskt Näringsliv gav ut i maj och som dess välfärdspolitiskt ansvarige Anders Morin refererat till i debattinlägg [1].

Jämförelsen med Finland (och även med Norge och Danmark) avser flera perioder mellan 1999 och 2009. DRG-justerade vårdkontakter och öppenvårdsbesök har ställts mot driftskostnader. En separat studie handlar enbart om svenska sjukhus. Det finns skäl att återkomma till den senare.

Men säger jämförelsen med Finland verkligen något väsentligt om svenska sjukhus?

Hälso- och sjukvårdssystemen i Sverige och Finland skiljer sig åt vad gäller slutenvård vid sjukhusen. Sverige brukar av OECD beskrivas som ett land med få vårdplatser och korta medelvårdtider. Sverige har för »curative care« enligt OECD 1,9 vårdplatser per 1 000 invånare (2013), medan Finland har 2,8 vårdplatser per 1 000 invånare. För all slutenvård har Finland närmare 5 vårdplatser per 1 000 invånare, jämfört med Sveriges 2,6.

Finlands befolkning hade 2014, enligt officiell finländsk statistik, mer än dubbelt så många slutenvårdsdygn vid sjukhus som i Sverige, 1 655 respektive 801 dygn per 1 000 invånare. Detta trots att den svenska befolkningen är äldre än den finländska och därmed mer vårdkrävande.

Lång medelvårdtid i slutenvård resulterar allt annat lika i lägre uppmätt produktivitet, eftersom kostnaderna ökar men värdet av prestationen (DRG-poängen) är oberoende av vårdtiden. OECD anger att medelvårdtiden för all slutenvård, inte bara i somatisk akutsjukvård, är 5,8 dagar i Sverige. Finland har en medelvårdtid i sjukhusvård på nära 11 dagar.

Bilden är tydlig: Finland har jämfört med oss många slutenvårdsplatser och mycket långa medelvårdtider. Man slutenvårdar sin befolkning i betydligt högre grad än vad vi gör. Men man beskrivs av Anders Morin och rapporten från Svenskt Näringsliv ha 40 procent högre produktivitet på sjukhusen!

Hur är detta möjligt? Kan öppenvården och låg samlad bemanning förklara detta? Eller – kan det vara så att kostnaderna för de vårddygn som sker i annan sjukhusvård efter utskrivning från akutklinik inte har tagits med för Finland? I Sverige är vårdtillfället i sluten vård som regel obrutet, vilket innebär att alla kostnader syns i redovisningen. Om päron på detta vis jämförs med äpplen är jämförelsen missvisande, men detta skulle kunna förklara paradoxen att det slutenvårdstunga Finland har hög uppmätt produktivitet i en del av sjukhussystemet.

Anders Morin och rapportförfattaren Clas Rehnberg bör kunna ge oss svaret. Är Finlands 40 procent högre produktivitet en synvilla, eller en reell skillnad? Om det senare – vad är det för sjukhusvård som Finland bedriver utanför akutsjukhusen och som inte vi bedriver? Hur ska denna vårdinsats och kostnad värderas?

Bilderna av det svenska hälso- och sjukvårdssystemet är många och även motstridiga. Vi har jämförelsevis få och allt färre sjukhusvårdplatser och en nu flerårig situation av hård belastning med överbeläggningar. Samtidigt förs det en kritisk diskussion med innebörd att vårdsystemet är »sjukhustungt«, och att lösningen är en radikalt förstärkt primärvård som kan minska behovet av sjukhusvård.

Detta är komplexa frågor, och diskussionen måste föras med bästa möjliga underlag som stöd. Analyser om bland annat produktivitet och variation i »vårdkonsumtion« kan bidra, liksom internationella utblickar kan göra det. Vi kan säkert lära av Finland, men blir överraskade om den finländska vårdplatstunga sjukhusorganisationen är så högproduktiv som Anders Morin och Claes Rehnberg beskriver den. 

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.