Tidskriften Obesity har publicerat en 6-årsuppföljning av hur det gick för deltagarna i den amerikanska dokusåpan »Biggest Loser«, där en grupp högmotiverade personer tävlar om vem som kan gå ner mest i vikt med kost och motion [1]. Studien visar att alla utom en av de 14 deltagarna gått upp nästan all den vikt de tappade. Av en initial viktminskning på i genomsnitt 40 procent återstod efter 6 år 12 procent. Fyra av deltagarna vägde mer än före tävlingen och en lika mycket.  

Även om en viktminskning på 12 procent efter 6 år är ett ovanligt bra resultat vid traditionell viktminskning i form av kost och motion så motsvarade den inte deltagarnas förväntningarna när tävlingen inleddes [2]. Alla utom en led fortfarande av svår fetma med en genomsnittlig vikt på 131 kg och genomsnittligt BMI på 44 kg/m2. När tävlingen startade vägde de i medeltal 149 kg, för att under tävlingen (7 månader) gå ner till i snitt 91 kg. Av den genomsnittliga viktminskningen på 58 kg återstod efter 6 år 18 kg (12 procent). BMI hade sänkts från 50 kg/m2 till 30 när tävlingen slutade, för att efter 6 år ha ökat till 44 kg/m2

Varför hade då så många gått upp i vikt igen? Svaret ligger i ämnesomsättningen. Forskarna fann att deltagarnas ämnesomsättning i vila sjönk i takt med att kilona försvann. När tävlingen inleddes hade de en genomsnittlig ämnesomsättning i vila på 2 607 kcal/dag. Denna sjönk till 1 996 kcal/dag i slutet av tävlingen för att efter 6 år ha sjunkit ytterligare till 1 903 kcal/dag, vilket var 27 procent lägre än när tävlingen inleddes. Ämnesomsättningen fortsatte alltså att sjunka även när deltagarna gick upp i vikt igen!

Vad är då logiken i detta? Vi människor är överlevnadsmaskiner som genom årmiljonerna utvecklats i en miljö med återkommande svält och naturkatastrofer. Våra fettdepåer har varit en viktig livförsäkring som ökat våra överlevnadschanser i tider av missväxt och hunger. När vi bantar reagerar kroppen på samma sätt som om som det rådde svält och sänker ämnesomsättningen för att hushålla med de värdefulla energireserverna, ungefär som en bilförare som lättar på gasen när bensinlampan tänds. Fettcellerna försvinner aldrig när vi bantar. De minskar i storlek men finns kvar i samma antal [3, 4].

Fett är ett endokrint mycket aktivt organ. Via hormoner signalerar det till hjärnan när fettdepåerna tryter, vilket leder till ökad aptit och minskad ämnesomsättning. Så länge fettcellerna är välfyllda bildar de mättnadshormonet leptin som en signal till hjärnan och övriga delar av kroppen att våra energireserver är goda. Ju mer fett vi har i lager, desto mer leptin bildar fettcellerna. När depåerna sjunker minskar fettcellerna sin leptinproduktion, vilket är den signal med vilken fettcellerna talar om för hjärnan att det är dags att fylla på energiförråden, varvid vi blir hungriga. Om vi motstår impulserna att äta tolkas det av hjärnan som att det råder svält, varvid hypotalamus sänker ämnesomsättningen. Resultatet blir att bantaren plötsligt klarar sig på mindre mat än tidigare.

Leptinnivåerna hos deltagarna sjönk i snitt 93 procent från 41 ng/ml när studien startade till 2,7 när den avslutades, för att under de följande 6 åren stiga till 28 ng/ml i takt med att deltagarna gick upp i vikt igen, vilket motsvarar en sänkning på 32 procent från de ursprungliga nivåerna.

Studien illustrerar hur bantning ofta blir en kamp mot kroppens starka överlevnadsmekanismer, en kamp som de flesta förlorar. Genom att sänka ämnesomsättningen skyddar kroppen sina energireserver, vilket gör att bantaren många gånger till slut väger mer än före bantningen.

Det är därför inte så enkelt att fetma bara handlar om för lite motion, felaktig kost och brist på motivation. Deltagarna i studien var högmotiverade individer som tränade mer och åt mindre än de flesta.

Om man utvecklar fetma uppstår permanenta omställningar i ämnesomsättningen och viktregleringen som motverkar varje försök till viktnedgång. Vill vi bekämpa fetman måste vi förhindra att människor blir feta. Har fetman väl etablerat sig blir den ofta permanent.