Vid årsskiftet 2015/2016 kom de statliga utredningarna SOU 2015:98 »Träning ger färdighet – koncentrera vården för patientens bästa« och SOU 2016:2 »Effektiv vård«. Utredningarna har fått ett begränsat genomslag. I en artikel [1] har förbundsordförande Heidi Stensmyren kommenterat utredningen »Effektiv vård«, men hon drar helt felaktiga slutsatser av utredaren Göran Stiernstedts sammanfattning om att Sverige måste ställa om mot allt mer primärvård.

Heidi Stensmyren konstaterar att förslagen kräver politisk vilja och nya pengar. Jag instämmer i att den politiska viljan och kunskapen är liten. I ett sista citat i texten säger Heidi Stensmyren: »… och då talar vi inte bara om att överföra mellan sluten och öppen vård för det utrymmet finns inte utan det måste till nya pengar.«

Detta är en allvarlig misstolkning. Sverige har alltför många stora sjukhus med för stor specialisering också utanför universiteten. Organisationen binder upp ett stort antal läkare vid alltför stora specialistkliniker med låg produktivitet. Det dränerar resurser från den viktiga primärvården [2, 3]. Heidi Stensmyren har inte förstått att det är våra gemensamma skattemedel som måste omfördelas från sjukhusvård till primärvård. Skatten behöver inte höjas. I Sverige är 16 procent av läkarkåren allmänläkare medan andelen i övriga OECD är 26 procent.

Det krävs omfattande omfördelning av läkare från sjukhus till primärvård, vilket betonas i utredningen »Effektiv vård«. Svensk sjukvård är för sjukhustung. När Heidi Stensmyren påpekar att det inte finns utrymme för att överföra läkare från sluten till öppen vård så är det inte sant. I Sverige finns cirka 20 000 sjukhusläkare mot cirka 5 500 allmänmedicinare i primärvården, på vårdcentraler och som privatpraktiker. Det finns ett betydande överskott av sjukhusläkare, ett problem som måste angripas politiskt.

Sjukhusen har blivit allt större, med allt större kliniker även utanför universitetssjukhusen. Antalet konsultationer vid sjukhusklinikerna har minskat drastiskt och är nu nere i 600–800 patientbesök årligen per läkare, enligt statistik från Sveriges Kommuner och landsting [4]. Detta är inte rimligt, vilket Marie Wedin konstaterade redan 2009 [5]. 

Det finns två sjukhusspecialiteter som behöver utökas. Den ena är medicinsk radiologi, då bildmängden har ökat kraftigt genom de nya teknikerna magnetisk resonanstomografi (MRT) och datortomografi (DT). Sveriges patologer är ålderstigna, och här behövs nyrekrytering trots att deldiagnostik kan ske genom telemedicin. Att ställa diagnos inom de kliniska specialiteterna är däremot lättare genom radiologins utveckling och med tillkomsten av fiberoptiska undersökningar. 

Om primärvården ska fungera – och i förlängningen även upprätthålla jour – behövs den här omfördelningen. Det är märkligt att primärvården åläggs fler uppgifter på ett för lågt antal individer, samtidigt som sjukhusläkarkåren har fått växa ohämmat utan uppföljning. Det här påpekades av två tidigare ordförande i Läkarförbundet, Lars Werkö och Marie Wedin [5, 6]. 

Förstår inte nuvarande ledning i Läkarförbundet att många medlemmar presterar för litet och att en stor del av sjukhusläkarna måste vidareutbildas till de områden där vården behövs, och framför allt att antalet allmänläkare måste öka om vi vill hävda att allmänmedicin ska utgöra sjukvårdens bas? Detta har jag framhållit i en tidigare artikel i Läkartidningen [7].

Läkarförbundet har utpekats som en kravmaskin, likt Svensk pilotförening och ledningarna i våra börsbolag, i stället för att vara en av de viktigaste kuggarna i svensk välfärd. Gärna en rejäl lön, men först hederligt patientarbete! 

Läs repliken:
»Vi har läst, förstått och deltagit som experter i utredningen«