Jag läste med glädje debattartikeln om socialmedicin av de engagerade nyutexaminerade socialistiska läkarna från Lund [1].  

Som ansvarig för en liknande kurs – »Hälsa i samhälle och miljö» – på termin 11 vid Karolinska institutet upplever jag samma frustration över vad som förmedlas på min kurs [2]. Det är en blandning av strimmorna primärvård och professionell utveckling, katastrofmedicin, rehabiliteringsmedicin, rättsmedicin med likvisning, grundläggande epidemiologi, sjukintygsskrivande – allt som måste undervisas någon gång under läkarutbildningen men som inte riktigt fått plats tidigare. Så klart ingår även kärnämnena socialmedicin samt arbets- och miljömedicin.

För att förstå att hur samhället är utformat och socialt stratifierat påverkar individers och gruppers hälsa krävs först en grundläggande kunskap om sjukdomars socialt betingade fördelning. Tyvärr når vi inte så mycket djupare på kursen än denna deskriptiva beskrivning. Men för att »korrekt bedöma, bemöta och behandla enskilda patienter« krävs nog inga speciella socialmedicinska teorier – det gäller att applicera de verktyg vi redan har; bland annat lyssna, sätta sig in i patientens föreställningar och hens sociala, arbetsmässiga och miljömässiga sammanhang, och försöka att handlägga detta oavsett våra egna föreställningar och fördomar.

Däremot behöver vi läkare en ökad kunskap om och förståelse av hur samhällets strukturer påverkar gruppers hälsa. Här kommer politiken in. Som artikelförfattarna skriver måste vi bort från ett individfokuserat stigmatiserande. Vi har alla valt yrket utifrån någon grad av samhällsengagemang och vilja att göra gott. Läkarkåren måste då också diskutera hur förändringar i samhället i stort – men även mer direkt genom förändringar i vårdens styrning – påverkar hälsan och dess fördelning i befolkningen.

Läkartidningen är ett synnerligen lämpligt forum för att just diskutera hur politiska beslut påverkar befolkningens ohälsa. Den ohälsa vi har åtagit oss att trösta, lindra och bota.

Avslutningsvis är det roligt med förhoppningsvis flera blivande socialmedicinare – ni behövs!