Filosofen Torbjörn Tännsjö frågar i en artikel [1]: »Finns det några negativa effekter av en legalisering av eutanasi, som är så allvarliga att vissa döende måste plågas för att vi ska kunna undvika dem?« Mitt svar blir: Ja, och plågor går att lindra. 

Patientlagen stadgar: »Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.« Eutanasi och läkarassisterat suicid (PAS, physician assisted suicide) uppfyller inte de kraven.

1. Patienten kan ändra uppfattning.

Exempel: En eutanasi utsatt till måndag skjuts upp till fredag då läkaren blivit sjuk. På fredagen har patienten ändrat sig. Om läkaren inte blivit sjuk, hade eutanasin då varit rätt? Vetenskapliga studier visar att patienter som efterfrågar eutanasi ofta ändrar uppfattning.

2. Det är omöjligt att ange rätt prognos för varje patient.

Exempel: En döende patient känner tilltagande svårighet att andas och räds en utdragen kvävning. Läkaren gör en medicinsk bedömning och erbjuder lindring, men bekräftar att sjukdomen troligen alltmer påverkar andningen. Patienten önskar då eutanasi, men bor i ett land där det inte är tillåtet. Han blir alltmer påverkad av sin sjukdom. Han får god vård, lindring av andnöden fungerar väl, och han avlider utan tecken till kvävning. Patientens och läkarens prognos var således felaktig. Hade eutanasi/PAS varit rätt?

Hur stor andel av eutanasi/PAS i de länder där det används är rätt i alla avseenden? Om 99 procent är rätt får människor årligen läkares hjälp att suicidera på felaktiga grunder i Nederländerna eller i Oregon. Kan man ens acceptera enstaka fall utförda på felaktiga grunder? Är det rimligt att hävda att patienten »får skylla sig själv«? Debatten efter forskningsskandalen på Karolinska har ju bland annat fokuserat på att läkare inte har rätt att introducera medicinska metoder innan nytta och risk blivit vetenskapligt klarlagda. Hittills har inga studier som belyser träffsäkerheten i läkares prognosbedömning inför eutanasi publicerats, men området går att beforska.

All suicidalitet bör om möjligt bedömas utifrån en dialog mellan läkare och patient. Läkarens utgångspunkt är att avgöra om den utgör ett uttryck för psykisk sjukdom, och om det går att finna en behandling som minskar sannolikheten för suicid. I vårt land är målet att reducera antalet suicid och försvåra möjligheten att suicidera, till exempel med staket utefter järnvägar.

Alla suicid är inte uttryck för psykisk sjukdom, men läkare som möter en suicidal patient ska utgå från att så är fallet och erbjuda livräddande behandling. Gränserna för när möjligheten till suicid ska minskas och när det i stället ska underlättas är svåra att definiera. 

En statlig utredning är inte påkallad innan relevanta vetenskapliga resultat besvarar de viktiga frågorna om hur stora de medicinska riskerna är vid införandet av eutanasi/PAS. En ny utredning som belyser döende människors situation generellt är däremot rimlig. När ska den som tycks närma sig livets slut själv få bestämma om att flytta in på äldreboende? När ska det bli en självklarhet att ingen lämnas ensam i livets sista timmar?

Jag samtalar dagligen med patienter om hur livets sista tid ska gestalta sig. Vi försöker lyssna på varandra – jag med mina kunskaper och erfarenheter, patienten med sina. Vi lägger upp planer för lindring, rehabilitering, de sista dygnen och för dialogen med närstående. När patienten dör kan vårdteamet ofta konstatera att det inte blev just som vi trott, men ändå så bra att bättre inte var möjligt. Mycket sällan hör jag någon beklaga att vi inte förkortade patientens liv.

Jag kommer att fortsätta mitt arbete för en bättre palliativ vård. Jag dömer inte kollegor i Oregon eller Nederländerna. Men jag är övertygad om att några patienter årligen där får hjälp att suicidera på felaktiga grunder, och att den utvecklingen inte är önskvärd i vårt land.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.