Johan, i ditt öppna brev till mig frågar du om det finns en risk med dagens hjärnforskning att »den kliniska psykiatrin, i entusiasmen ska upprepa misstag från tidigare decennier«. Du verkar då syfta på de psykodynamiska idéer som kom i skymundan på 1980-talet, då ett biologiskt synsätt stärktes inom psykiatrin. Därefter ger du exempel på psykodynamiska modeller där ett centralt tema är hur miljön på ett avgörande sätt påverkar utvecklingen av psykiatriska tillstånd och ställer detta i kontrast mot det »biologiska perspektivet« som tycks ha förbisett hur miljön påverkan oss. Du tycker dig bland annat se det i min bok »Känslostormar« [1].

Detta är en missuppfattning. Den moderna hjärnforskningen ser hjärnan som ett organ vars främsta uppgift är att hela tiden dynamiskt anpassa sig till en ständigt föränderlig miljö. Framstående hjärnteoretiker hävdar till och med att hjärnan är en modell av omvärlden. Hjärnan formas helt enkelt av allt det vi varit med om. Det här gäller naturligtvis även vid emotionell instabilitet, där genetik och miljö (även traumatiska händelser) båda är viktiga komponenter för att utveckla tillståndet.

Huvudsyftet med boken [1] och en nyligen utkommen vetenskaplig teoriartikel [2] var att visa att det finns en plausibel biologisk förklaringsmekanism för emotionell instabilitet och att denna är besläktad med de mekanismer som man kan se vid ADHD – inte hur dessa uppkommer.

Men vad är då skillnaden mellan ett modernt biologiskt perspektiv och ett psykodynamiskt/psykoanalytiskt perspektiv?

Psykoanalysens avgörande problem har varit att rörelsen traditionellt inte accepterat Poppers idé om falsifiering. Den har med andra ord sällan utsatts för en vetenskaplig granskning. Därför har modellerna inte kunnat förändras i en iterativ process och på så sätt närma sig verkliga orsakssamband. I stället har dogmer skapats, vilka ibland varit vettiga, men ofta hur tokiga som helst. Och alla har haft samma tyngd och lika rätt.

Den biologiska psykiatrin har en bättre ansats då den tillåter förändring genom hypotesprövning. Det betyder inte att den är problemfri. Till exempel har den tidigare ofta varit för reduktionistisk – man har studerat detaljer men inte sett helhetsperspektivet – vilket du mycket riktigt påpekar.

Modern kognitiv neurovetenskap bygger dock på en systemförståelse där man studerar hur storskaliga nätverk i hjärnan bearbetar information som i en interaktion med miljön leder till upplevelse och beteenden. Därför fångar den även in mer av den subjektiva aspekten än tidigare forskning. Kognitiv neuropsykiatri går ett steg vidare och studerar hur dessa processer kan leda till psykiatrisk problematik om de är ur balans.

Samtidigt är det viktigt att notera att samtalet med patienten tar fram något unikt som ingen vetenskap kan fylla. På ett liknande sätt är kvalitativa studier en grund för biologisk forskning. Men förståelsen för patientens problem blir mer precis om man även har en god vetenskaplig kunskap i grunden.

Jag kan hålla med om att den nya psykiatrin behöver psykiatrer och psykologer som tänker komplext, men grundpelaren är kognitiv neuropsykiatri och annan vetenskap – inte dogmer. Jag vill påstå att detta är basen för den humanism som vi strävar efter inom vården.

Högaktningsfullt

Predrag Petrovic