Vad som är optimal hälsovård, rätt hälsokontroller och anpassad skolgång för barn avgörs utifrån åldern. Barnets ålder är den markör vi använder för att avgöra den unges mognad och individuella förutsättningar.

Detta är en självklarhet när det gäller barn födda i Sverige. Invandrade barn, där åldersuppgifter är osäkra eller saknas, bedöms enligt andra kriterier. Det är inte dessa barns behov av adekvat skolplacering och åldersanpassade hälsoundersökningar som står i fokus utan en migrationspolitisk agenda med avskaffande av medicinska åldersbestämningar som en symbolfråga för en generös asylrätt. De negativa konsekvenserna för tiotusentals invandrade barns skolgång och möjligheter till åldersadekvat stöd tycks väga lätt.

Skolläkare som i likhet med mig dagligen möter nyanlända från oroshärdar som till exempel Afghanistan är vana vid att dessa barn oftast är äldre än vad deras dokument utvisar – i många fall betydligt äldre. Ett inte ovanligt exempel kan vara en pojke som är 12 år enligt Migrationsverkets dokument men som till skillnad mot klassens andra 12-åringar har skäggväxt, djup mansröst och är huvudet längre än övriga.  

Den här pojken, som sannolikt är 16 år, kan skolan hantera på två sätt. Det sämsta är att »lita på Migrationsverket« och låta honom fortsätta i samma klass som fyra år yngre barn, få vaccin enligt ett program avsett för 12-åringar, och avstänga honom från tävlingsidrott där man tävlar i åldersklasser som måste stämma. Det för pojkens framtid bästa alternativet är att gå i en klass med jämnåriga och få åldersadekvata hälsokontroller.

Den goda lösningen för barnet kan dock vara rättsligt tveksam om en medicinsk åldersbedömning saknas, och den är i dag mycket svår att genomföra. Både allmänheten och skolornas huvudmän har bibringats uppfattningen att medicinska åldersbedömningar är felaktiga, föråldrade och ska undvikas.

En ännu allvarligare konsekvens av att inte bestämma ungas ålder är att resurser avsedda för ensamkommande barn slussas över till unga vuxna. Då ingen ifrågasätter eller kontrollerar uppgiven ålder kan 25-åringar med felaktiga dokument konkurrera ut minderåriga från goda boenden, tillgång till fritidsaktiviteter och andra förmåner.

Min erfarenhet av ensamkommande barn i lägre tonåren är att de mår psykiskt dåligt, har omfattande stödbehov och svårt att be om hjälp då de är både unga och traumatiserade. Denna svaga grupp drabbas värst när äldre kan registrera sig som barn utan någon ålderskontroll.

Vi har ingen statistik över den faktiska åldern på ensamkommande. Min bedömning – grundad på samtal och personliga undersökningar av mer än 100 ensamkommande barn i skolan – är att uppemot 40 procent kan vara 20–25 år gamla, och en liten grupp är i 30–40-årsåldern. Sådana extrema fall finns på grund av att även en gråhårig, tunnhårig och rynkig person kan uppge sig vara barn utan att bli ifrågasatt. De åldersskattningar jag redovisat – en psykosocial bedömning av erfaren barnläkare – har inget formellt värde i Sverige, men utgör i andra länder en viktig grund för medicinska åldersbestämningar [1].   

Den orimliga situation som oviljan och hindren för åldersbedömningar skapat bör leda till en kritisk självprövning inom min specialistförening, Svenska barnläkarföreningen. Man kan inte hävda att man står för barnens rätt samtidigt som man medverkar till att resurser avsedda för den svagaste barngruppen slussas över till unga vuxna. 

Vi behöver få en bred professionell debatt kring åldersbestämningar utan de extrema ställningstaganden och moraliserande låsningar som präglat den hittills. Medicinska ställningstaganden – från somatiken till psykiatrin – bygger på en samlad bedömning av kroppsundersökning, samtal med patienten och test. När det gäller åldersbestämningar har vi avfärdat klinisk erfarenhet som subjektivt tyckande och kräver test utan felmarginal [2].

Det är dags att börja tänka till och tänka efter.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.