Nätläkare – en affärsidé som skapar problem

Så kallade virtuella vårdcentraler som KRY och Min Doktor har etablerat sig det senaste året och har redan haft närmare 100 000 besök per videolänk [1]. Flera landsting har sett möjligheter att avlasta primärvården och därför frikostigt subventionerat denna form av vård med ersättning per besök, och frikort gäller generellt.  

I allmänläkarbristens Sverige har dessa innovativa entreprenörer identifierat en mycket stor marknad och satsar stort på marknadsföring bland annat i tv.

Förmodligen kommer virtuella läkarbesök att bli ett naturligt inslag i vården framöver, men det finns en risk att förtjusningen och övertron på ny teknik gör att felsteg begås innan det hela landar på en rimlig nivå vad gäller kvalitet, patientsäkerhet och kostnadseffektivitet.

KRY och Min Doktor anställer allmänläkare på hel- och deltid. Effekten blir att primärvården förlorar ytterligare läkare. Dessutom finansieras denna vård med skattepengar, som ofta tas från en redan underfinansierad primärvård [2]. De digitala vårdgivarna tar bara enklare fall som inte kräver fysisk undersökning. Det är en satsning på efterfrågestyrd sjukvård snarare än ett komplement till primärvården, i strid med etiska principer om behovsstyrning. Upplägget är i princip ett stafettläkarsystem med en mängd enläkarmottagningar. Flera av läkarna saknar allmänmedicinsk kompetens, andra är ST-läkare som träffar patienter via sin hemdator utan handledning. Det talar för kvalitets- och patientsäkerhetsbrister.

Allmänläkarbristen gör att delegering till sjuksköterskor i primärvården har drivits långt. Intrycket är att KRY och Min Doktor tar emot patienter som i stor utsträckning klaras av sjuksköterskor med stöd av en allmänläkare och gör sådant som läkare ofta sköter per telefon.

KRY och Min Doktor framhåller själva att de handlägger många fall av urinvägsinfektion (UVI). På välfungerande vanliga vårdcentraler sköts okomplicerad distal UVI helt på telefon av en sjuksköterska via en mall. Läkaren får besked att mallen finns ifylld, anger diagnos och skriver recept. Patienten kan hämta recept direkt på apoteket med minimal tidsåtgång och utan kostnad. Det är tillgängligheten som utgör problemet.

Patienten loggar in hos nätdoktorn med BankID och fyller i formulär. Sedan följer ett 10–15 minuter långt läkarbesök. Avgiften är 250 kronor och landstinget debiteras 1 000–1 800 kronor. Även om patienten är nöjd så är en digital UVI-behandling ingenting för framtiden. Det är dyrt och ineffektivt.  KRY och Min Doktor har starka incitament för att tillmötesgå patienternas önskemål att göra läkarbesök av allt. Det kommer att kosta landsting och patienter upp mot 1 miljard kronor för 500 000 onödiga läkarbesök. Det ger en marginell avlastning som inte kommer att märkas i primärvården.

Osäker diagnos karakteriserar många konsultationer. Denna osäkerhet måste bemötas på ett professionellt sätt genom att använda tid/exspektans och genom uppföljning. Kontinuitet är här en viktig faktor. Både KRY och Min Doktor brister i ansvar när det gäller komplikationer, biverkningar, utebliven effekt av behandling etc. Strategin är att hänvisa allt som krånglar till övrig vård.

Vårt intryck är samtidigt att det finns ett nytänkande som kan komma till nytta. Integrerat i en verksamhet med personliga besök och kontinuitet finns fördelar särskilt vid uppföljning och för dem som har svårt att ta sig till en vårdcentral. Virtuella möten kan underlätta vården i glesbygd. Vi kan tänka oss att en funktion som lättillgänglig »second opinion« skulle kunna vara värdefull. I kombination med hemtest och olika mätningar på distans kan det finnas åtskilligt att vinna i en framtid.

Med den nuvarande allmänläkarbristen finns ett stort tomrum att fylla. Frågan är om det är så klokt att fylla det med subventionerade nätdoktorer. Vår farhåga är att de inte kan lösa tillgänglighetsproblemen och samtidigt låser möjligheterna till en mer rationell utveckling av vården.