Svansbenssmärta (koccygodyni) uppstår oftast efter ett fall där man landat på svansbenet, men även efter annat trauma (exempelvis förlossning). Ibland är smärtan idiopatisk. En översikt visar att de flesta studier inom området har låg kvalitet [1]. Artikeln ger inga rekommendationer vare sig för eller emot olika icke-operativa behandlingar. Initialt används ofta NSAID och avlastning med sittkudde. Vid kroniska besvär kan kirurgi vara ett bra alternativ. Kunskapen om detta är dock bristande bland allmänläkare, gynekologer och ortopeder.

Internationella studier [2-7] visar på bra effekt av koccygektomi. Vi har opererat 53 patienter åren 2001–2015 (60 procent kvinnor, 40 procent män) i åldrarna 12–79 år (genomsnitt 39 år). I 80 procent av fallen var orsaken trauma (varav 20 procent efter förlossning) och 20 procent idiopatisk. Indikationen för kirurgi var lokal smärta vid sittande som kvarstått >6 månader. Vid allmänna rygg–bäckenbesvär och då patienten till övervägande del har besvär vid stående, gående och liggande ska man vara restriktiv med koccygektomi.

Vid uppföljning efter >1 år svarade 50 av 53 patienter (94 procent). Av dessa angav 17 att deras sittbesvär helt försvunnit, 20 att de blivit mycket bättre, 9 att de blivit bättre, 3 att besvären var oförändrade och 1 att de blivit sämre (34, 40, 18, 6 respektive 1 procent). 45 patienter var nöjda, 3 var tveksamma till resultatet och 2 var missnöjda (90, 6 respektive 4 procent). Av 29 som använde sittring före operation kunde alla utom 4 sluta med den. Flera studier [8, 9] visar att resultaten blir något sämre om besvären inte beror på trauma. Vi ser samma trend: 25 procent av patienterna med idiopatisk smärta uppgav oförändrat/sämre status. Efter operationen fick 3 personer (6 procent) antibiotika på grund av ytlig infektion, och hos 2 (4 procent) debriderades en djup infektion.

Sannolikt är det leden mellan koccyx och sacrum som oftast ger besvär vid koccygodyni (liksom alla andra leder kan denna led göra ont). Inom ortopedin är det vanligt att steloperera eller byta till en konstgjord led. Detta är inte möjligt vad gäller koccyx. Men eftersom svansbenet inte har någon uppgift att fylla är det logiskt att ta bort det vid besvär. Ingen av våra patienter har sagt sig »sakna« sitt svansben.

Vår erfarenhet av det tidiga förloppet vid koccygodyni är begränsad. Beroende på hur uttalade besvären är kan det dock vara rimligt att avvakta spontan läkning i 6–12 månader. Man ska aldrig operera i onödan, men eftersom ingreppet är litet med få komplikationer bör patienten inte behöva vänta för länge på beslut.

De flesta ortopeder – även ryggkirurger – är negativt inställda till koccygektomi och har då inte mycket att erbjuda i behandlingsväg. Varifrån den inställningen kommer är svårt att förstå. Våra resultat ligger lika med eller bättre än flera andra studier [2-7]. Jämförelserna försvåras något av olika utfallsmått, men de flesta ligger runt 75–85 procents chans till förbättring. Om vi jämför med resultat från andra diagnosområden i Swespine ligger koccygektomi i topp, vilket är förvånande med tanke på dess rykte inom professionen.

Sammanfattningsvis talar våra resultat – tillsammans med internationella studier – för att det är hög tid att vi infogar koccygektomi i behandlingsarsenalen mot kroniska besvär från svansbenet.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.