Efter femtio år som yrkesverksam läkare dog nyligen en nära anhörig, 80 år gammal. Han praktiserade medicin in i det sista. Jag och övriga anhöriga anser att han borde ha slutat för tio år sedan, men inga åtgärder vidtogs av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) eller den vårdpersonal som jobbade nära honom.
Läkarens odiagnostiserade demens blev synlig fem år före hans bortgång, men hade troligtvis startat fler år tidigare. Det började med små men djupt oroande tecken. Bekanta ringde och sa att han lämnat patientjournaler på offentliga platser. Han förlorade körkortet gång på gång. Närminnet försämrades. Det hela eskalerade fort. Han miste förmågan att lösa problem och ta del av skriftlig information, och svarade på kritik med att bli verbalt aggressiv. Han tappade delar av sitt språk, men förnekade sina problem och vägrade söka läkare. Med stöd från socialtjänsten lyckades vi till sist få en god man till honom.
Under samma tid arbetade läkaren för tre privata kliniker. Chefen för en klinik bad oss anhöriga om ett möte där man uttryckte oro över hans mentala kapacitet. Det blev många fel på recepten, sa de, och fem minuter efter en konsultation visste han inte vem han hade träffat. En annan klinik sa att han ställde till så mycket problem att det var omöjligt att ha honom där, och att det var vårt ansvar att få honom att sluta komma. Samtidigt annonserade han i pressen om att personer med missbruksproblem kunde vända sig till honom för körkortsintyg. Han erbjöd även sjukintyg.
Trots uppmaningar från anhöriga, och trots att patientsäkerhetslagen säger att vårdgivare så snabbt som möjligt ska göra en anmälan till IVO om de misstänker att en anställd kan utgöra en patientsäkerhetsrisk, anmäldes han aldrig av kollegor och chefer.
2014 gjorde vi en första anmälan till IVO och informerade om att vi hade patientjournaler i hemmet som läkaren lämnat på olika platser. Nu följde år av IVO-anmälningar som antingen lades ner eller avslutades. Att handläggare på socialtjänsten, hans gode man och nära vänner stöttade vår bedömning var oviktigt.
Till slut ordnades ett möte mellan läkaren, en jurist och en psykiater från IVO. Mötet resulterade i att inget läkarutlåtande kunde krävas då man ansåg att det saknades tydliga tecken på sjukdom. Läkaren förstod aldrig vilka de »två herrarna« var. Han kunde inte heller läsa de minnesanteckningar som skickades efter mötet eftersom han förlorat förmågan att ta till sig information i en text. Under åren kom flera mejl från IVO om att journalerna skulle hämtas. Det gjordes aldrig.
Vid läkarens bortgång fann vi åtskilliga anmälningar från patienter, varav vissa hade utretts av HSAN. I brev från patienter beskrevs felaktiga diagnoser och doseringar. Vi hittade också brev med kopior på all vår korrespondens med IVO, som utan vår kännedom skickats till läkaren. Med all sannolikhet hade han aldrig läst dem, men då vi i detalj beskrivit vår oro hade de kunnat förstöra vår relation.
Vi efterlyser debatt om läkares rätt att behålla sin legitimation livet ut. Vi önskar också debatt om de krav som ställs för att IVO ska kunna göra en anmälan till HSAN och om HSAN:s möjligheter att agera. Slutligen ifrågasätter vi den vårdpersonal som underlät att rapportera de brister de såg i yrkesutövningen, vilket vi menar satte patienters liv och välmående i fara.
