Att leda läkare är svårt. Läkare är sina egna chefer. Få yrkeskategorier har en så lång grund- och vidareutbildning, och läkarens beslut har långtgående konsekvenser för enskilda individer. Att formulera en diagnos som är så precis som möjligt och utifrån diagnos samt patientens behov och livssituation lägga upp en behandling och genomföra den vilar ytterst på läkarna. Oftast krävs medverkan av andra personalkategorier, men de avgörande besluten fattas av läkarna. Jag tror att det är detta som ger läkarna som grupp känslan av självständighet och oberoende av organisationen i övrigt. Man kan se det som ett problem, men även som en nödvändighet. Det man kan kräva av läkarkåren är en stor ödmjukhet inför sin roll och solidaritet med organisationen.

Traditionellt var den mest erfarne överläkaren klinikchef (verksamhetschef). Detta gav en självklar auktoritet och legitimitet. Det var till hen man vände sig med såväl kliniska som administrativa problem. På några decennier har ledarskapsstrukturen förändrats radikalt. Läkarna har fått allt mindre inflytande. Sannolikt har också statusen sjunkit. Numera är det mer regel än undantag att en ickeläkare – oftast en sjuksköterska – är verksamhetschef, men det kan inom inom psykiatrin vara en psykolog eller en kurator. Som personer kan de vara alldeles utmärkta, men långsiktigt innebär detta ett växande problem.

Att vara chef för vård- och omsorgsverksamheter kräver djupa insikter i verksamhetens natur och vad som händer i mötet med de människor man ska tjäna. Det finns en utbredd föreställning om att chefskapet är en konst i sig och att det inte krävs en djup förtrogenhet med verksamheten. I en kompetenstät verksamhet där det dagligen fattas en mängd ofta livsavgörande och mer eller mindre individualiserade beslut där kravet på personlig kompetens är stort måste dock även ledarna/cheferna ha tillräcklig legitimitet för att organisationen ska fungera optimalt. Den ökande långtidssjukskrivningen bland läkare är exempel på hur läkarna alltmer vantrivs på grund av fortsatt stort ansvar men allt mindre möjlighet att påverka.

Läkarnas abdikation från ledarskapsrollen har drivits av politiker och en växande administration som hellre ser ickeläkare som chefer, men det stora sveket är att läkarkåren frivilligt avstått från att utbilda sig för och söka chefspositioner. Varför har vi låtit detta ske? Jag har förstått att chefskapet verkar avskräckande för många genom de krav som ställs, men varför skulle det vara mer avskräckande för läkare än för skjuksköterskor, psykologer, socionomer eller byråkrater? Läkare som chefer skulle troligtvis bättre försvara vården mot neddragningar och tydligare värna vårdens innehåll, utvecklingen av mer evidensbaserad vård och avveckling av overksamma metoder.

Läkare som chefer är också nödvändiga för kunskapsutvecklingen inom hälso- och sjukvården, som i sin tur är beroende av forskning och implementering av forskning i vårdens praktik. Även om andra yrkeskategorier i vården börjat forska och bidra med värdefull kunskap är läkarperspektivet centralt. Den bästa omvårdnad eller psykologiska kunskap botar inte cancer, djupa depressioner, svåra infektionstillstånd, kärlkramp eller epilepsi och lagar inte heller benbrott.

Läkarkåren måste ändra inställning och bemöda sig om att kvalificera sig för positioner som verksamhetschef, divisionschef eller sjukvårdsdirektör. Behovet av förebilder är stort och bör vara något för läkarorganisationerna att ta sig an. Det är hög tid att kåren tar sitt ansvar för sjukvårdens utveckling och stiger ner från åskådarplatsen – för vårdens skull, men också av egenintresse.