Mycket har skrivits om utländska läkares väg till arbete och huruvida kunskapsprovet är för svårt eller inte. Endast 15 personer klarade teoridelen i Umeå nu senast och förmodligen spelar bristande språkkunskaper en stor roll i det hela. Det är inte så konstigt, för även den som klarat Komvux svåraste prov i svenska kan ha stora brister i det medicinska språket. Som lärare i svenska för utländska läkare stöter jag ofta på problemet.

Läkare är studievana och det stora flertalet av läkarna som kommer hit som flyktingar talar engelska och har studerat språk tidigare. Alltså är förutsättningarna goda för att de ska lära sig svenska väl. När de börjar på Sfi (Svenska för invandare) går det ofta rasande fort och de klarar D-kursen efter någon månad. Sedan återstår »bara« Grund, Sas 1, Sas 2 och Sas 3, och det är här det brukar uppstå problem. Antalet undervisningstimmar per vecka är ofta alldeles för få (3 timmar/vecka i min kommun) och tempot därmed för långsamt. Kurserna har ingen medicinsk inriktning utan innehåller samma saker som vanliga gymnasiekurser i svenska.

Jag har träffat ett flertal läkare som klarat Sas 3 och är behöriga för att söka legitimation och ta kunskapsprovet, men som inte vet vad kroppsdelarna heter på svenska. För en välutbildad läkare med godkänt på Sas 3 fick jag nyligen förklara vad »drabbas av« betyder. Även med högsta betyg i Sas 3 kan många inte diskutera komplexa medicinska förhållanden på svenska, just för att de aldrig har övat på det.

Nu tänker kanske någon att det de behöver är praktik, att komma ut på sjukhusen och träffa patienter och kollegor att tala med. Visst kan det vara bra, men det löser inte problemet. Det är inte konversation som testas på kunskapsprovet i Umeå. Den typ av språkkunskaper som krävs för att klara det svåra kunskapsprovet är till stor del resonerande texter om komplicerade medicinska frågor, och tyvärr övas det inte på det på Komvux eller praktikplatserna.

Det behövs en specialiserad kurs i sjukvårdssvenska med lärare med specialkompetens för ändamålet. 10–15 timmars undervisning per vecka kan räcka. På en sådan kurs skrivs resonerande texter om medicinska frågor varje vecka och texterna rättas och skrivs om tills de är perfekta. Varje dag övas patientsamtal med efterföljande journalanteckning eller diktat. Medicinska texter med olika svårighetsgrad läses och analyseras. Hörförståelser med medicinskt innehåll lyssnas på. Vad säger man till en deprimerad patient? Hur beskriver man smärta? Vad skriver man i journalen när patienten säger »Nja, det gör väl inte så värst ont just nu men värre var det i förmiddags«? Inget av detta får man lära sig på Komvux.

Socialstyrelsen har sedan 2016 ändrat språkkraven för utländska läkare. Det krävs inte längre högskolebehörighet för att få svensk läkarlegitimation. Det innebär att andra prov än nationellt prov i Sas 3 och Tisus kan komma i fråga för läkare som vill arbeta i Sverige, vilket är mycket bra. Dörren har öppnats för yrkesspecifika prov i sjukvårdssvenska där de språkkunskaper som behövs i arbetet kan testas: förmågan att skriva journalanteckningar, hålla patientsamtal, förstå myndighetstexter och riktlinjer med mera. Även den typ av uppgifter som förekommer på kunskapsprovet kan testas.

Jag föreslår ett nationellt grepp för riktade kurser för invandrade läkare, och därtill kompetensutveckling inom sjukvårdssvenska för lärare i svenska som andraspråk. I dag drar sig landsting och regioner för att betala för språkkurser för utomeuropeiska läkare just därför att vägen till arbete är så lång och kunskapsprovet är en sådan stötesten. Med ett nationellt ansvar skulle ingen arbetsgivare ensam behöva ta risken för eventuella misslyckanden, och antalet språkligt väl förberedda läkare på kunskapsprovet skulle öka.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Emil Molander driver en utbildningsfirma som tillhandahåller ett prov i sjukvårdssvenska.