Nätläkare kan utnyttja kryphål i riksavtalet för utomlänsvård

Ny teknik gör det möjligt med nya och effektivare arbetssätt och kan bidra till en mer jämlik relation mellan vårdpersonal och patient. Det är det e-hälsa handlar om. Men vårt sätt att ersätta för nya former av vård har inte hängt med.

En del av e-hälsa är telemedicin – vård på distans. I dag finns den nödvändiga tekniken i datorer, smarttelefoner och surfplattor. Det innebär att kostnaden för att införa telemedicinska tjänster blir mycket låg. Vården kan då bli effektivare, särskilt om det är ett av flera sätt att hålla kontakt i vårdkedjan.

Det ligger i patientens intresse att den egna vårdcentralen – offentligt eller privat driven – ska ha ekonomiska möjligheter att erbjuda telemedicin. Våra politiker har därför ett stort ansvar att stimulera nya och effektivare arbetssätt. Men ersättningen ska styra mot bra arbetssätt och måste vara konkurrensneutral.

Nätläkare i privat regi har etablerats snabbt. En förutsättning för den snabba expansionen är ersättningen. Nätläkare kan i dag utnyttja höga rörliga ersättningar genom landstingens riksavtal för utomlänsvård [1]. Problemet är inte ersättningen i sig, utan hur utomlänsvård definieras. Avgörande är patientens hemort i förhållande till vilket landsting eller vilken region den privata nätläkaren tecknat avtal med.

Riksavtalet för utomlänsvård utgår från att tre förutsättningar uppfylls samtidigt:

1. Vårdgivaren befinner sig fysiskt inom ett landsting eller en region och har tecknat avtal med sjukvårdshuvudmannen.
2. Patienten befinner sig fysiskt på samma ort som vårdgivaren vid vårdbesöket.
3. Patienten befinner sig fysiskt utanför hemlandstinget.

Telemedicin har ryckt undan förutsättningarna för att avgränsa utomlänsvården. Det räcker med att en utförare som erbjuder telemedicin har ett avtal med ett annat landsting än patientens hemlandsting (punkt 1). Detta kryphål i ersättningarna kan utnyttjas av dem som vill bygga en tjänst.

Ett alternativ är att definiera utomlänsvård som att följande två förutsättningar ska vara uppfyllda samtidigt:

1. Patienten befinner sig fysiskt utanför hemlandstinget.
2. Patientens vårdbehov kan inte lösas – fysiskt eller via telemedicin – av den vårdgivare hemlandstinget tecknat avtal med, alternativt att patienten med stöd av patientlagen vill söka annan vårdgivare.

Lagen ställer krav på att patienten ska ges möjlighet att välja offentligt finansierad primärvård och öppen specialistvård i hela landet [2]. Att definiera utomlänsvård på det sätt som jag föreslår skulle både uppfylla patientlagens krav och innebära att dagens kryphål undanröjs.

För att utomlänsvård ska vara aktuell måste patienten befinna sig utanför det egna landstinget för bedömning. Samtidigt skulle nätläkare (privat eller offentligt drivna) kunna teckna avtal med de enskilda sjukvårdshuvudmännen utifrån samma förutsättningar som de vårdgivare som fysiskt befinner sig i hemlandstinget och vill erbjuda telemedicin.

Telemedicin är en viktig del av dagens och morgondagens vård. Ska vi utveckla telemedicin så att den blir effektiv och ger bästa möjliga nytta för de enskilda patienterna måste vi ge likartade incitament oavsett vem vårdgivaren är. Ett sätt är att vara tydligare med vad som avses med utomlänsvård. Det ställer ökade krav på våra politiker att klargöra vad de avser med tillgänglighet till vård. För vem och för vad?