På operation sker numera all uppdukning med engångsmaterial, rockar är av plast eller papper och användningen av engångsinstrument har ökat lavinartat. Vi kirurger producerar ett gigantiskt avfallsberg som ökar för varje år.

När jag började som kirurg för 30 år sedan resulterade en bråck- eller blindtarmsoperation i praktiskt taget inget avfall alls. Vi hade tygrockar och tygdukar för att klä patienten och nålen återanvändes. I dag producerar motsvarande operationer minst en säck med brännbart avfall samt engångsportar och staplers som (hos oss) till slut blir sammanpressade till en stor »skrotklump« – och var den klumpen hamnar vill jag helst inte veta.

På vårt lilla sjukhus i Östersund visar data att den totala mängden avfall 2016 var 892 ton eller cirka 1,5 lastbilar per dag. Ökningen från 2011 var 75 ton (9 procent) eller cirka 30 lastbilar. Mängden brännbart avfall ökade mest: från 346 till 438 ton. Andelen mjukplastavfall mer än fördubblades och andelen hårdplast mer än tredubblades. Det som är nästan mer oroande är att avfall till deponi ökade från 42 till 51 ton. (Det är väl där alla engångsinstrument hamnar?)

Om utvecklingen hade lett till dramatiska förbättringar för patienten skulle jag eventuellt kunna köpa detta, men infektionsfrekvensen i bråckregistret (http://www.svensktbrackregister.se) visar ingen större skillnad genom åren trots ökad användning av engångsmaterial.

Nuförtiden ska alla blindtarmsoperationer göras med titthålskirurgi – med i värsta fall flera engångsportar och engångsstaplers. Vad vinner vården eller patienten på det?

Vårdtiden är densamma, ytliga infektioner lite vanligare vid öppen kirurgi, men djupa infektioner vanligare i titthålsgruppen. Möjligen ses en tendens till mindre risk för postoperativ ileus …

Jag vill inte att vi opererar som för 30 år sedan. Vid en del större ingrepp har resultaten vad gäller till exempel blödningsmängd dramatiskt förbättrats tack vare engångsinstrument, men utvecklingen måste kritiskt granskas och vägas mot miljöpåverkan.

Vi har inte råd med mer miljöpåverkan. Industrin bör ta ett större ansvar, den enskilde kirurgen likaså. Svensk kirurgi bör även ha detta i åtanke när man rekommenderar nya behandlingsmetoder.

Har jag blivit en gnällig och bakåtsträvande gubbe som inte längre vill eller kan hänga med i den kirurgiska utvecklingen – eller har jag en poäng?