Patientmedverkan från retorik till praktik

Magna Andreen Sachs och Karin Pukk Härenstam reflekterar i Läkartidningen kring vår studie om patientmedverkan ur vårdpersonalens perspektiv [1, 2]. De belyser svårigheterna beträffande forskning kring dessa frågor, framför allt utmaningarna att möjliggöra för patienter att bidra till en säkrare vård. De påpekar att ansträngningar för att åstadkomma patientmedverkan handlat mer om att anpassa sig till en trend än om att säkerställa att patienter får den ställning och de kunskaper som behövs för medverkan på jämbördig nivå. Detta överensstämmer med vår studie och genomgång av forskningslitteratur och dokument kring patientmedverkan.

Patientmedverkan förordas ofta i allmänna och svepande ordalag, till exempel att vårdpersonal måste lära sig »lyssna till patientens röst« och omvärdera såväl »hur vi frågar som vem vi frågar« [1]. Sådana påståenden är lätta att instämma i, men ger föga vägledning om hur vi går från retorik till praktik beträffande medverkan av relevans för patientsäkerheten. Vad krävs av vårdpersonalen för att uppnå patientmedverkan i form av partnerskap och delat ledarskap? Hur kan detta lyftas fram i vårdutbildningar? Vilka förmågor och kunskaper krävs för att möta allt mer välutbildade och uppdaterade patienter som ställer större krav? Hur ska personalen agera för att ge samma möjligheter till patienter som av olika anledningar inte kan framföra sina önskemål?

Våra intervjuer med vårdpersonal pekar på att vi har långt kvar till en patientmedverkan utöver att patienten tillfrågas på vårdpersonalens initiativ. Påfallande många uttalanden av läkare och sjuksköterskor antyder att det brister i tilltron till patientens förmåga att bidra, vilket krävs för att patientmedverkan ska bli mer än vackra ord.

Vi delar Magna Andreen Sachs och Karin Pukk Härenstams uppfattning om behovet av en kulturförändring. Kultur brukar beskrivas som en grupps gemensamma värderingar, normer, antaganden och verklighetsuppfattningar [3]. Det är vanligt att underskatta utmaningen att förändra kulturer, bland annat på grund av den sammanblandning som ofta sker av begreppen kultur och klimat. Kultur är djupare och mer rotat och brukar beskrivas som personligheten, medan klimatet liknas vid humöret och därmed är mer fluktuerande och påverkbart. Många landsting/regioner mäter patientsäkerhetskulturen, men kultur låter sig svårligen fångas i enkäter [4]. Det finns en övertro på att mäta allt som rör vårdens kvalitet såväl som på enkla lösningar. Vi tror på vikten av att inse utmaningens komplexitet.

Vår artikel är en delstudie i det projekt vi genomför kring patientmedverkan och belyser vårdpersonalens uppfattningar och erfarenheter – inte patienternas bild av hinder och möjligheter. Andra delstudier avser patienters uppfattningar och konkreta förslag om hur möten mellan vårdpersonalen och patienten kan förbättras för ökad patientsäkerhet. Vi hoppas att våra studier kan bidra till fortsatt dialog och diskussion så att vi kan röra oss från retorik till praktik i detta viktiga ämne.