Begreppet universitetssjukhus har i stor utsträckning tappat sitt egenvärde. I stället är universitetssjukvård mer aktuellt. Varje avdelning eller klinik måste leva upp till de krav som ställs för att bedriva universitetssjukvård. Det kan innebära att avdelningar på universitetssjukhusen som inte lever upp till kraven inte längre kan kalla sig universitetssjukvårdsklinik, medan avdelningar på mindre sjukvårdsinrättningar kan bedriva universitetssjukvård.

Detta diskuterades vid ett seminarium på Sahlgrenska universitetssjukhuset kring forskning och klinik och samspelet mellan dessa där sjukhusdirektören och dekanus deltog. Seminariet hölls som ett förbättringsarbete under AT-tjänstgöringen.

Universitetssjukvård ska ta fram ny kunskap genom forskning, förmedla kunskap till studenter samt implementera ny kunskap i den vård som bedrivs. Begreppet introducerades i det nuvarande ALF-avtalet [1]. Just nu pågår en utredning som ska presenteras i mars 2018. Enligt den kommer den nationella styrgruppen för ALF vart fjärde år att utreda om verksamheter som bedriver universitetssjukvård uppfyller kraven. Då enbart en andel verksamheter kan bedriva universitetssjukvård, och de bästa förutsättningarna finns vid universitetssjukhusen, kommer dessa troligen att finnas kvar som kliniker där det bedrivs universitetssjukvård.

På Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg är det en skyldighet att bedriva forskning eller åtminstone vara forskarutbildad om man tillhör ledningen, och det finns krav på att verksamhetschefer (gärna även sektionschefer) ska vara forskarutbildade – detta för att säkerställa att de som har en medicinskt ledande ställning har den kompetens som krävs för att kunna ta till sig ny evidens och värdera vilka gamla metoder som ska utrangeras och vilka nya som ska implementeras.

Att ledningspersoner nu har forskningsbakgrund i större utsträckning än tidigare är en kulturförändring som bidrar till att forskning lyfts fram på sjukhuset. Forskningsintresset har ökat hos både studenter och på klinikerna, vilket är i linje med det nya ALF-avtalet.

Från och med 2019 införs en ny resursfördelning inom ALF. Då höjs kvoten som fördelas baserat på Socialstyrelsens och Vetenskapsrådets bedömning av den vetenskapliga kvaliteten hos den kliniska forskning som bedrivs inom ett landsting till 20 procent (drygt 350 miljoner kronor). Syftet är bland annat att »identifiera, lyfta fram och premiera goda exempel på landsting som utmärker sig nationellt inom olika områden och därmed kan vara förebilder för de andra landstingen, så att det långsiktiga målet att lyfta hela nationens kliniska forskning på sikt kan uppnås.« 

Den nya resursfördelningen har potential att ytterligare stärka den kliniska forskningen, höja kvaliteten och stärka Sveriges ställning som forskningsnation. Genom att främja forskningsandan i miljöer där forskning bedrivs samt lyfta fram framstående grupper som förebilder kan forskning inom andra områden influeras och kvaliteten höjas både inom och utom det enskilda landstinget.

Syftet med att bedriva forskning får aldrig glömmas, och prestige och »inskränkthet« bör undvikas då detta förhindrar den utveckling som i slutänden gynnar såväl enskilda forskargrupper som vetenskapen, patienterna och samhället i stort.

ALF-avtalet

ALF-avtalet är en överenskommelse mellan staten och sju landsting (Regionerna Skåne, Uppsala, Östergötland, Västra Götaland och Örebro län samt Stockholms läns landsting och Västerbottens läns landsting). Avtalet reglerar bland annat den ersättning landstingen får av staten för medverkan i utbildning av läkare, klinisk forskning och utveckling av hälso- och sjukvården. Summan är årligen cirka 1,75 miljarder kronor. Det kompletteras av regionala avtal som reglerar hur ALF-ersättningen fördelas mellan landsting och universitet.