Nyligen har etikens svaga ställning i ledning och styrning av vården i Stockholmsområdet undersökts [1]. Ett intressant fynd är att det i budgeten ofta inte framgår huruvida särskilda resurser avsatts för etikutbildning eller etikdiskussion på arbetstid. Flera chefer svarar att det är svårt med etik och att fokus ligger på pengarna: »på den här nivån är det inte etik utan ekonomi vi pratar om«. Med bristande kunskap om och engagemang för etiska frågor hos en chef är det inte förvånande om medarbetarna inte beaktar vedertagna etiska principer.

All sjukvård och forskning bör vara etiskt förankrad, men många tolkar etikprövningslagen [2] som att endast verksamhet som omfattas av lagen kräver etisk granskning. Vissa sjukhus har ändå någon form av etiskt råd. Dokumentationen kring beslut i sådana organ är dock ofta bristfällig. Detta illustreras av den utredning som slutfördes i våras i Göteborg avseende ett ärende som påminner om det så kallade Macchiarinifallet [3].

Studentarbeten (självständiga arbeten på grund- eller avancerad nivå) utgör ett särskilt problem. Dessa ska enligt högskoleförordningen även innefatta etiska aspekter och förhållningssätt. Detta finns tydligare uttryckt i utredningen »God sed i forskningen« [4]. I den betonades att forskningsetisk reflektion måste vara en naturlig del av forskningens vardag, och att utbildning i forskningsetik bör vara obligatorisk i all forskarutbildning. Regeringen avstyrkte dock i stort sett förslagen i sin proposition med motiveringen att man inte vill »detaljreglera forskarutbildningens innehåll« och fastslog att »endast särskilt integritetskänslig forskning bör granskas« [5].

Trots att etisk reflektion förutsätts vara en naturlig del i forskningen blev bara 25 procent av de medicinska ansökningarna till etikprövningsnämnden i Göteborg år 2014 godkända direkt. I 69 procent av ärendena fanns det mer eller mindre allvarliga fel och brister som behövde åtgärdas inför ett godkännande, vilket vittnar om att den etiska reflektionen var otillräcklig hos merparten av ansvariga forskare/handledare. Detta är i grunden också ett ansvar för ledningen.

Problematiken kring etisk granskning av studentarbeten och av forskning som inte omfattas av etikprövningslagen togs upp vid ett nationellt möte med etikprövningsnämnderna år 2015, där även representanter för utbildningsdepartementet närvarade. Men inget har i stort sett hänt sedan dess, utöver de uppseendeväckande fallen om oredlighet vid forskning som uppdagats i Stockholm och Göteborg.

Vid Karlstads universitet har man uppmärksammat att etisk granskning också gäller icke-medicinsk forskning på människor. År 2013 upprättades en utförlig arbetsordning för universitetets forskningsetiska kommitté [6]. Trots att detta exempel presenterades vid den nationella konferensen 2015 tycks litet ha hänt i övriga landet. Dessa frågor verkar inte heller ligga i fokus hos Läkarförbundet.

Det är hög tid att såväl Utbildningsdepartementet som Sveriges Kommuner och landsting agerar. Vi behöver ett bra regelverk som stöd för etisk granskning av all forskning och sjukvård och en fungerande utbildning i etik, inte minst riktad till ansvariga chefer inom respektive verksamhetsfält.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.