AT-utbildningen är en tuff period där man granskas av alla man möter: patienter, anhöriga och sjukvårdspersonal. I ett samhälle som förknippar sorg och vemod med »seriositet« och lycka och skratt med »ytlighet« granskas till och med ens personlighet.

Under AT-utbildningen hålls AT-kollegium där man diskuterar AT-läkarna. Man betygsätts. »Hon ser inte så intresserad ut« eller »Han oroar sig för mycket« kan man höra om en introvert person. »Han verkar stressad« eller »Hon verkar för öppen och trygg i sig själv« om en extrovert person. Ibland har handledarna ingen åsikt alls, men tvingas säga något. Då kan man höra något halvlamt i stil med »Personen överrapporterar kanske lite för hastigt över telefon«. För att bli accepterade lär vi oss tidigt att göra och bete oss som alla andra för att passa in.

När vi börjar AT-utbildningen har många av oss inte mycket tidigare arbetserfarenhet. För första gången ska teori förvaltas i praktik. Man får inte ha dåliga dagar, trots att det är naturligt. Den sociala kompetensen bör ligga på topp, annars finns risk att klassas som tråkig eller ointresserad.

I sitt dagliga arbete behöver man lära sig att möta patienterna med rätt informationsmängd och informationsflöde, lämplig kunskapsnivå och inte sällan även språk (tolk). Man försöker anpassa sig till överläkarnas önskemål om hur en avdelning ska skötas, kämpar med att lära sig krångliga och föråldrade IT-system och namnen på all sjukvårdspersonal man samarbetar med. Den ena veckan är inte den andra lik, precis som vi människor och våra tillvägagångssätt.

Dessutom kämpar man med sin egen inre värld. Det uppstår känslor och tankar kring den yrkesroll man har och hur den ska skötas på bästa sätt. Vi är inte insiktslösa, även om det finns personer som behandlar en så.

Hur hårt vi än anstränger oss blir ingenting tillräckligt bra för att alla ska vara nöjda. Man släpper allt mer taget om sitt egenvärde och förlitar sig på att andra ska ge bekräftelse och ett värde som de tycker att vi förtjänar. Vad vi själva tycker oss förtjäna trycks allt djupare ner i vårt medvetande.

Till AT-läkare vill jag därför säga: Ni gör ett fantastiskt jobb! Vänta inte på andras bekräftelse efter nästa arbetspass. Ge er själva en klapp på axeln. Det fungerade för mig.

Mina förslag till AT-utbildare är: 

  • Tvinga inte in någon i en handledarroll om personen inte vill eller är lämpad för uppdraget. Det blir varken bra för AT-läkaren eller handledaren.
  • Låt de som tycker om handledning och gör det bra ta hand om fler än en AT-läkare, och avsätt tid för det.
  • Skapa en standardiserad bedömningsmall. Utgår man från AT-läkarens konkreta medicinska grunder minskar risken för personliga åsikter.
  • Behandla AT-läkarna som likvärdiga vuxna, även under utvärderingen. I stället för att tala om bör man tala med AT-läkaren.
  • Våga ge löpande feedback! Konstruktiv feedback bör ges omgående (situationsbaserat) och personligen. Kritik som inte kommer fram i tid har AT-läkaren ingen chans att ta ställning till.
  • Kommunicera om handläggningsmoment etc. Har du handlagt TIA? Yrsel? Angina? Stroke? Hjärtstopp?
  • Ta hjälp av konstruktiva åsikter från andra personalkategorier vid betygsättning, exempelvis sjuksköterskor på akuten.