Det har genom hela läkarprogrammet förekommit att jag i egenskap av läkarstudent inte fått närvara vid patientmötet. Under gynekologi-/obstetrikblocket har det blivit särskilt märkbart. Jag vågar hävda att det i de allra flesta fall beror på handledarens förhållningssätt och sällan på patientens förutbestämda åsikt kring närvaro av läkarstudenter.
Jag vänder mig särskilt mot att läkaren frågar patienten: »Går det bra att läkarstudenten undersöker?« Det ger en illusion av att vår närvaro är ett valbart alternativ, som att välja vilken vårdcentral man vill vara listad på. Det är dessutom ett effektivt sätt att bjuda in patienten till att tacka nej till att vi undersöker. Om man ändå väljer att ställa frågan, och därmed lämna över beslutet till patienten, bör man informera om hur viktigt det är att vi får lära oss att undersöka patienter. Under mitt utbyte inom dermatologi och venereologi i Paris gjorde läkarna det väldigt tydligt att vi var på ett universitetssjukhus.
Varför är då detta ett problem? Dels är det rätt trist att tvingas sitta i väntrummet och rulla tummarna i en halvtimme, dels handlar det om patientsäkerhet. Särskilt inom gynekologi, där den kliniska undersökningen främst sker via palpation av inre organ – organ man inte ser – krävs att man undersökt många patienter för att kunna bygga upp en referensram. Personligen har jag nog aldrig lärt mig så lite som under mina sex veckor gynekologi och obstetrik, och jag känner mig osäker på hur jag ska kunna undersöka patienter korrekt på egen hand i framtiden.
Man kan fråga sig varför vissa handledare väljer att fråga patienten om vi får vara med. Jag tror att det bottnar i att de själva tycker att det är lite besvärligt att handleda studenter och låter det lysa igenom, alternativt i en vilja att vara »snäll« mot patienten. Man kan fråga sig hur snällt det egentligen är. En gynekologisk undersökning eller en per rektum-palpation är till sin natur oftast besvärlig för patienten, och jag tvivlar på att den blir särskilt mycket besvärligare under närvaron av en läkarstudent, förutsatt att patientmötet sker på rätt sätt.
Hur bör man då hellre göra? Ge patienten ett stabilt och tryggt bemötande och introducera studenten som »en blivande kollega som är med i dag« – eller ännu bättre, låt studenten själv presentera sig så att patienten snabbt får en känsla av vem han eller hon är.
När det är dags för undersökning behöver man egentligen inte säga någonting, eller så säger man något i stil med »då börjar NN att undersöka«. Om behov finns kan man komplettera undersökningen efteråt för att verifiera fynden. Genom att tydligt visa att läkarstudenten har en självklar plats inom vården och låta denne undersöka först minskar risken för att patienten nekar till att studenten närvarar.
Någon kanske tycker att detta inte rimmar väl med begreppet patientcentrering och att det är något väl rättframt, och om patienten självmant uttrycker stark ovilja mot att studenten medverkar – och har underrättats om varför vi är där – bör man naturligtvis inte köra över denna önskan. Men frågan är om alternativet är bättre: att en generation unga läkare skickas ut i arbetslivet utan att ha lärt sig att ta ordentligt status. Framtida läkares kompetens är allas angelägenhet, särskilt patientens.
Vi kanske inte helt kan implementera franska läkarnes sätt att arbeta, men det kan förhoppningsvis ge en tankeställare.
