Jag skriver här i egenskap av läkarstudent och blivande läkare, men också utifrån mina erfarenheter som transpatient under utredning. Jag tilldelades könet kvinna vid födseln men identifierar mig som man. Det tog många år att fatta och acceptera det. När jag sträcker fram min hand och hälsar utgår de flesta från att jag är kvinna, och inte en pojke som väntar på att bli man. Minsta tillstymmelse till skäggväxt saknas, rösten är ljus och ansiktsdragen mjuka.

Transperson var ingenting jag ville vara, och jag lovade mig själv att inte tänka på kroppsliga förändringar förrän jag inte längre hade något val. Den dagen är sedan länge förbi. Jag är man och vill bli sedd som man. Jag är stolt över att vara transperson och över att ha insett vem jag är, trots allt som talat och talar emot det. Detta kan vara svårt för omgivningen att förstå, men man behöver inte förstå – bara tro på mig.

Tyvärr är det just det att få vården att tro på oss som är det svåra för transpersoner. Det är nu två år sedan jag sökte upp en psykiater som skickade remiss till utredning. »Patienten beskriver en transsexualism« stod det i remissen. Efter 16 månader i kö har jag genomgått en psykosocial utredning, men har fortfarande inte fått diagnos och därmed inte heller behandling. 

Under sex besök har jag svarat på frågor om min mammas graviditet och förlossning, mina betyg i högstadiet och gymnasiet, mina sexuella erfarenheter, eventuella sexuella övergrepp, om jag varit kriminell, om jag tagit droger, om jag har körkort, genomfört militärutbildning, ansökt om vapenlicens osv.

Hur är dessa frågor relevanta för min könsidentitet? Jag har träffat läkare som konstaterat att det bara är jag själv som kan veta vad jag har för könsidentitet; däremot måste det utredas huruvida jag har den begåvning som krävs för att ta ett så stort beslut. Trots att jag uppfyller diagnoskriterierna, och trots att läkaren nog inte på allvar tvivlar på min begåvning och förmåga att ta ett sådant beslut, skjuts fastställande av diagnos och möjlighet till behandling upp ytterligare 5–7 månader. Är det medicinskt och etiskt försvarbart? 

Transvården är ineffektiv. De långa utredningarna kostar onödiga pengar, men framför allt onödigt lidande och till och med liv. Vi måste få en förändring, och det måste gå fort. Antalet patienter som söker för könsdysfori har mångdubblats de senaste åren, medan resurserna förblivit desamma. Kötiderna för att påbörja könsutredning har ökat runt om i landet och uppgår på vissa håll till 21 månader.

Jag ställer mig starkt kritisk till att det i dagsläget bara är ett fåtal psykiatrer på specialiserade mottagningar i fem städer som får ställa diagnos. Det leder till långa köer och ett stort psykiskt lidande.

Socialstyrelsen bör se över sina rekommendationer om god vård av personer med könsdysfori [1] och ta fram utbildningsunderlag. Fler läkare bör få möjlighet att diagnostisera personer som lider av könsdysfori, så att fler kan få tillgång till vård snabbare.

Det är också viktigt att de som jobbar med könsutredningar följer Socialstyrelsens rekommendation om att individanpassa utredningarna och ställer försiktighetsprincipen mot det lidande som väntan och ovisshet orsakar.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.