Det är inte rätt att lura unga till en lång och krävande utbildning som leder till arbetslöshet och stora studieskulder när förväntningarna var ett tillfredsställande jobb med ansvar och därmed god ersättning.
Sedan länge har Sverige antagit avsevärt fler till läkarutbildningarna än vad som behövs. Nu ser vi konsekvenserna. Visst är det »läkarbrist«, men det är kompetenta specialister med 20 års erfarenhet som saknas, delvis beroende på tidigare politiska felbeslut, delvis på en ovilja till geografisk placering av sökanden.
Dessvärre har dagens unga läkares språkrör undergrävt sina positioner genom att upprepa hur länge man måste vänta på AT i Stockholm, vilket ger intrycket att man bara önskar göra AT i storstaden, när samhällets behov av läkare gäller i hela landet.
Man kan diskutera vilken läkartäthet ett land har behov av och råd med och hur många som effektivt kan utbildas till kompetenta specialister. 2015 belyste jag att läkarbemanningen i Sverige 2013 bestod av 1 läkare per 220 invånare – en tredubbling på 40 år (1 per 650 år 1974) [Dagens Medicin 28 jan 2015]. Vid 1 läkare på 450 invånare blir det 24 000 färdigutbildade sjukhus- och primärvårdsspecialister på 11,2 miljoner invånare (siffror jag räknat fram på en höft) medan 1 på 600 invånare ger 18 700 specialister.
Med en årlig pensionstakt och förnyelse på 4 procent behövs 750–960 nya läkare per år. Sveriges Kommuner och landsting (SKL) har ingen anledning att erbjuda fler ingångstjänster per år.
Jag håller med Sveriges yngre läkare (Sylf) angående SKL:s agerande i frågan, och politikerna på riksdagsnivå har sett till att läkarutbildningen ger ett överskott på läkare. Att reducera antalet grundutbildningsplatser finns dock inte på den politiska kartan nu eller i en nära framtid, varför en stor del av medicinstuderande måste ha en »plan B« för vad de ska använda sin utbildning till.
Att öka utbudet av AT-/BT-tjänster är nog överkomligt om man inte har alltför höga krav på tjänstens innehåll. ST-utbildning kräver dock ett rejält underlag av patienter och kompetenta/villiga handledare för att ge adekvat träning, färdighet och erfarenhet. Även här kommer behovet av antalet ST-utbildningar att understiga antalet legitimerade läkare under överskådlig tid.
Sylf skriver i sin replik till mitt inlägg: »Vi tror inte att ett lotterisystem är rätt väg att gå. Rekrytering ska ske öppet och transparent.« Vad kan vara mera öppet och transparent än ett korrekt skött lotteri? Kom ihåg att det inte var så länge sedan man lottade in studenter till läkarutbildningen, vilket inte behövs numera då utbildningens attraktivitet sjunkit av ovan nämnda skäl.
Det är värt att minnas att när AT infördes för drygt 40 år sedan kritiserades det som ett övergrepp på läkarna. AT sågs som en tvångsplacering för att bemanna impopulära specialiteter som psykiatrin, samt geografiskt perifera orter. Lindgrens och Schollins förslag att legitimation ska erhållas vid slutexamen är på sätt och vis en återgång till förhållandet före 1970-talet, och ger dagens medicine studenter möjligheten att direkt söka tjänst runt hela världen och slippa AT-flaskhalsen.
Redan för två och ett halvt år sedan skrev jag ett inlägg i samma fråga [Dagens Medicin 3 jun 2015] och fortfarande har inget skett.
Tidigare inlägg i debatten:
