Skivepitelcancer i livmoderhalsen (cervixcancer) är den näst vanligaste cancerformen bland kvinnor och mortaliteten överstiger 50 procent. Incidensen är högst i utvecklingsländer [1, 2], men varierar mellan länder, samhällsklasser och befolkningsgrupper. Årligen diagnostiseras över en halv miljon nya fall i världen. I Sverige drabbas drygt 500 kvinnor/år med en topp i gruppen 35–44 år och en ökning efter 75 [Socialstyrelsens statistikdatabas].

I Sverige kallas kvinnor 23–60 år till cellprovskontroll (treårigt intervall för gruppen 23–49 och femårigt intervall för gruppen 50–60 år) och följsamheten är hög. Målet är att upptäcka förstadier till livmoderhalscancer. Dödligheten har sjunkit till cirka 150 kvinnor/år och en fortsatt minskning väntas genom vaccination av flickor.

Cervixcancer orsakas av vissa typer av humant papillomvirus, så kallade hrHPV (högrisk-HPV). 2008 ledde upptäckten av hrHPV:s roll i förekomsten av cervixcancer till Nobelpriset i medicin [3]. Sedan dess har cirka 18 hrHPV-typer upptäckts [4].

Invasiv cancer kan utvecklas när hrHPV:s två onkgener, E6 och E7, integreras med värdcellens DNA och sätter igång produktion av E6- och E7-onkoproteiner, som i sin tur bland annat blockerar de två tumörsuppressorerna p53 och Rb. Med få undantag är denna process nödvändig för utvecklingen av cancer [5].

Detektion av aktiv infektion med pågående uttryck av onkgener är av klinisk betydelse och mRNA-baserade test, alternativt immunhistokemi, kan användas [6-9]. Tekniken i laboratoriet är relativt snabb, billig och enkel, och diagnosen fastställs med visuell inspektion. För klinikern behövs endast ett cervikalt prov, oavsett DNA- eller mRNA-analys. Numera är mRNA- och immunhistokemitest som inkluderar både E6 och E7 tillgängliga.

Den cytologiska diagnosen ASCUS (atypical squamous cells of undetermined significance) ökar i omfattning. ASCUS utgör problem för cytologen, som inte kan utesluta cervikal intraepitelial neoplasi (CIN) vid diagnos, och för klinikern vid val av utredning. En färsk studie visar att mRNA-kvantitativ analys kan vara ett värdefullt verktyg i triage av ASCUS [12].

En fjärdedel av alla kvinnor som drabbas av cervixcancer har vid ett eller ett fler tillfällen lämnat normalt cellprov [13]. För att kunna fånga upp kvinnorna i tid används hrHPV-DNA-test som primärscreening. Detta test har hög sensitivitet men är inte specifikt för diagnostik av cellförändringar eller cervixcancer [14]. Specificiteten är låg hos unga hrHPV-positiva kvinnor, som utgör en hög andel av de smittade.

Problemet med kommersiella hrHPV-DNA-test är att merparten (90 procent) av infekterade kvinnor uppvisar ett negativt svar inom 1–2 år [15]. HPV-DNA-baserade test kan inte skilja mellan latent och aktiv infektion utan ger endast information om huruvida HPV finns i vävnaden eller inte. I dag vet vi att viralt DNA i cytoplasma som inte producerar viruspartiklar kan tas om hand av immunförsvaret.

Cirka 10 procent av kvinnor med normal gynekologisk cytologi är HPV-positiva [16]. I regel spontanläker infektionen, men i vissa fall utvecklas en persisterande infektion med risk för cervixcancer. I Sverige screenas årligen cirka 700 000 cellprov varav cirka 60 000 är icke-normala [17]. Att hitta den lilla andelen högrisk-HPV-typer är en utmaning.

Antalet fall av cervixcancer har ökat i Sverige [Socialstyrelsens statistikdatabas]. Primärscreening kan inte ensam fånga kvinnor i riskzonen. En allmän konsensus om E6/E7:s roll vid diagnostik saknas. Metoden är relativt billig och kan vara ett alternativ i länder som saknar ekonomisk möjlighet till HPV/cytologisk masscreening och uppföljning. Det är oklart om förekomst av E6/E7 har en prognostisk potential vid låggradiga förändringar. Prospektiva studier skulle inte vara etiska och analyser måste därför baseras på arkivmaterial – med dess brister.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.